Hemma i kalla Sverige

Hej på er!

Skulle egentligen skrivit lite tidigare, men har varit så mycket nu när man precis kommit hem.

Iaf. Det är redan 2 veckor sen jag landade i kalla Sverige.

Resan hem gick bra förutom de förseningar vi hade som gjorde att vi kom hem kl 20.00 på kvällen, istället för 12.00 på dagen och detta självklart pågrund av snön! Stor skillnad från att ha svettats på dagarna till att frysa fötterna av sig :)

Fick ett VARMT välkomnande av Systeryster och Patrick på flygplatsen, Hanna fullkomligt kastade sig över mig, och Patrick nästan kvävde mig. Kändes så konstigt att se dem igen, men åh så skönt!

Jag har fortfarande inte förstått att jag har kommit hem tror jag. Allt känns så mysko, konstigt och faktiskt lite jobbigt:( Kan inte förklara hur. Kommer ta ett tag innan jag förstår det tror jag.

I förra veckan var jag uppe i Sigtuna på hemkomstkurs. Det var skitkul att träffa alla de andra igen och höra om hur de haft det i Brasilien och Costa Rica. Vi  diskuterade och reflekterade bl.a över våra upplevelser, vi julpysslade, pratade med en psykolog (vilket var väldigt skönt), lärde oss lite om pedagogik, vad vi ska tänka på när vi föreläser och en massa andra kul och nyttiga saker. Det var riktigt tråkigt att åka därifrån i söndags och säga hejdå till alla. Jag trivdes så bra där med dem! Kommer sakna dem jättemycket!

Annars så ville jag också säga några saker till Kristina, Sofia och Carro:

Kära ni!

Jag är så glad och tacksam för de här 3 månaderna tillsammans med er. Det har varit 3 månader fyllda med många intryck, äventyr, utmaningar, jobbiga stunder och underbara stunder!

Och jag vet att utan er hade det inte varit samma sak för mig. Tillsammans har vi skrattat, varit arga, varit frustrerade, glada, trötta och nyfikna. I olika situationer har vi ALDRIG grävt ner oss utan vi har alltid försökt hålla humöret uppe och skrattat! Skrattat och skrattat och åter skrattat :)

Jag har bara varit hemma knappt en vecka, och jag saknar er redan! Tillsammans med er så delar jag en av de största, OM inte de största jag varit med om i mitt liv. Så många fina minnen! Ni är bra tjejer! 

Här har ni dem, mina tre kompanjoner i Tanzania :)


Caroline "Carro" Blomberg



Sofia Gustafsson



Kristina Ekström



Skriver snart igen.
 För ett sista inlägg på den här bloggen.

Matilda



Resan hemat mot Sverige- Musoma-Dar Es Salaam-Zanzibar

Hej igen!

Som sagt akte vi ifran Kikukwe i sondags. Och det var da farden hemat borjade for oss alla fyra. Vi sov en natt pa kvinnocentret i Bukoba och pa kvallen at vi mat tillsammans med Jonathan(var swahililarare och var handledare), med Jackson(han som ar handlaggare for programmet och Alice en prast i Bukoba. Vi pratade om var tid och hur vi haft det osv. Dagen efter styrde vi farden mot Musoma. En lang bussfard. Val dar skulle vi boka biljetter till dagen efter men det var en massa krangel sa det bestamdes att vi skulle ta en extra dag i Musoma och aka till Dar es salaam/zanzibar pa onsdagen. I Musoma traffade vi Camilla och hennes resekamrat Sara. Camilla delade jag rumskorridor med i Harnosand pa var swahili- och praktikantkurs. Jattekul att traffa henne! Roligt att kunna ses i Tanzania. Camilla och Sara var jattesnalla och bjod in oss till deras hus for husrum och mat. 

I Musoma gjorde jag aven mitt andra malariatest, plus ett tyfoidfeber test, men bada var negativa. Dock fick jag malariamedicin iaf, for lakaren tyckte att det var lika bra eftersom mina symptom, liknade malaria och ibland ar inte testerna till 100 % sakra. Sa det blev nagra timmars vantan pa sjukhuset den sista dagen i Musoma. 

Sa dagen efter vid halv 6 styrdes farden mot Dar es salaam. En resa jag sent kommer glomma. Och efter denna bussresa tror jag att jag skulle klara av vilken bussresa som helst. De spelade sjukt hogt pa radion, det ar varmt och nastan jamt kommer det farthinder och busschaufforen ar inte alltid bra pa att bromsa in tillrackligt, sa man satt alltid och var beredd pa att flyga upp nagra X antal dec upp ur stolen. Haha. Inte skont. 21 TIMMAR senare och med 3 kisspauser plus en langre paus pa FEMTON minuter nadde vi dar es salaam pa natten. Vi stannade pa busstationen och sov i vantsalen tillsammans med flera hundra andra afrikaner och resenarer.Vid gryningen tog vi sedan en taxi till farjan som skulle ta oss till Zanzibar. Sa just nu befinner vi oss de sista dagarna pa Zanzibar for att utforska denna plats och ta det lugnt och smalta lite av de vi varit med om innan vi flyger hemat mot kalla Sverige?  

Sa pa onsdag klockan 00.30 lyfter planet till Amsterdam och sedan darifran till Landvetter. Just nu har jag nastan lite angestkanslor, blandat med pirr for att komma hem. Det kommer bli ett san skillnad fran det man har levt i till att forsoka hitta tillbaka till vardagen i Sverige. Det kommer nog ta ett tag tills jag landat kanns det som. Jag tror att det ar nar jag kommer hem, som jag verkligen kommer forsta vad det ar jag varit med om.

Nu ska jag ocksa borja forbereda och tagga till mina forelasningar. Jag ar riktigt nervos infor det, men det ska ocksa bli jattekul! Ska bli roligt att dela med mig av mina upplevelser.

Nasta gang jag skriver har ar jag nog hemma i Asle och har katten Hugo i mitt kna.

Kram pa er alla!

Matilda

Ett Kwa Heri

Hej kara lasare!

Jag vill annu en gang tacka er for era kommentarer! Jag blir jatteglad och uppskattar det jattemycket!

Det ar idag sondag den 28 november( Kristinas fodelsedag ocksa) och det ar for mig helt omöjligt att forsta att jag alldeles snart ar hemma! TRE manader ar snart forbi! Visst nar jag tanker tillbaka pa den dagen da jag landade pa den lilla flygplatsen i Bukoba och varan handledare Jonathan motte upp oss sa kanns det valdigt langesen. Men i det stora hela har allt gatt som ett knapp med fingret. 

Sen sist jag skrev har jag blandannat varit i Rutabo och halsat pa Antiha(deltagare i samma utbytesprogram som jag) och hennes skola. Vi fick ett fint valkomnande och pratade med eleverna och de sjong sanger till oss, och vi fick jattefina presenter.

Sofia och jag har ocksa haft besok av Kristina och Carro. Da besokte vi nagra fiskdammar, familjer och vi akte buss till Uganda border. Val vid gransen klampade vi bara in, man sag inte ens vart gransen var. Och nar vi kom till en by pratade vi med nagra poliser och de eskorterade oss runt, haha, kandes lite mysko, men det var roligt. Efter besoket i Uganda borjade vi traska hemat mot Tanzania igen. Vi stannade till i en by som heter Kashenye for att fa lite mat av en familj dar. De visade oss kyrkan dar och vi hade "livliga" diskussioner om hur man delar tro i Sverige. Att vi har flera aktivitesdagaar i veckan och att vi inte "bara" ses pa sondagarna. Sen akte vi pikipiki, tre pa en, haha, hemat mot Kikukwe. De gick ju faktiskt riktigt bra. Men inget jag vill gora om.  

I sondags var det dags for mig och Sofia att saga hejda(vi kanske ses igen) till vara familjer, varan prast, och till alla i byn kikukwe. Nar jag packade vaskan dagen innan gjorde jag det med blandade kanslor. Jag var lite krasslig och hade haft feber ett tag sa darfor langtade jag hem en del, men jag var ocksa nere och deppig over att lamna min familj och ledsen for att jag avslutade min sista dagar i Kikukwe genom att ligga i sangen och forsoka bli  frisk.  

Sa pa gudstjansten i sondags kallades jag och Sofia fram och Felix, prasten och varan handledare i byn borjade prata till oss och tackade for varat besok och sa manga fina saker. Vi fick flera gavor fran forsamlingen i Kikukwe, både att ta hem till vara familjer i Sverige, till varan forsamling och till oss sjalva. Sen sjong alla gudstjanstbesokare en sang till oss borjade vinka hejda med handerna till oss. Sorgligt och fint av dem. Efter det var det jag och Sofia som ville ha ordet. Vi borjade med att vi sjong en sang till dem. Vi valde att sjunga Ma din vag ga dig till motes, for vi tyckte den texten passade bra in. Och vi tackade ocksa dem for att vi fatt vara dar, att de delat med sig av sin vardag till oss och att vi alltid kant oss sa valkomna och hemma i Kikukwe. 

Efter gudstjansten tog vi en stor gruppbild utanfor kyrkan och hoppades pa att fa med sa manga som mojligt. Efter det samlades vi flera stycken i Felixs hus for att ata lunch tillsammans innan varan skjuts skulle komma och hamta oss. Det var mysigt och man fick chansen att utbyta nagra sista ord till dem. Nar klockan slog fyra hade var skjuts kommit och vi kramades hejda till alla, tackade igen och varken mina eller Sofias ogon var torra. Det var manga tarar som foll. Nar bilen rullade ivag var det manga tankar som rorde runt i mitt huvud. Denna by som varit mitt hem i 3 manader och som folket har har delat med sig av sitt liv och gjort mig sa hemmastadd och valkommen. Ska jag nu bara aka harifran? Jag vet att nar jag ar hemma i Sverige och nar jag ibland kollar pa klockan kommer jag att tanka, nu har nog Farahani precis hamtat korna fran betet, nu sitter nog Anastazia och lyssnar pa nyheterna och nu ar klockan nio nu sitter de nog och ater ris och fisk. Och stolen dar jag brukade sitta star dar tom?

Matilda Mzungu Lowing

nagra bilder

hann lagga upp lite fa bilder! hinner tyvarr inte skriva bildtext.

Patrick

Till min Patrick

20 days left!

YES!
Jag kom in pa bloggen! Forra gangen jag var har och skulle va duktig och uppdatera ville det sig inte, men nu sa. Nu gor jag ett nytt forsok.

Hej hej hej pa er allihopa!
Kan ni forsta att det ar mindre an 3 veckor kvar till jag kommer hem? Det gor inte jag. Det gar sa sjukt fort. Det gar for fort nu. Jag kanner mig nastan stressad pa nagot satt. Stressad till att man vill hinna traffa sa manga manniskor och man vill verkligen ta in allt och lite till sa gott det gar, in i det sista. Det kanns som det ar nu man verkligen har kommit in allt och kanner sig hemmastadd, och sjalvklart ar det da man ska aka hem. Det lilla landet Sverige i norr kanns sa laaaaaaaaaaaaaaaangt borta och avlagset.

Sjalvklart ska det bli skont att komma hem! Vissa dagar langtar jag hem jattemycket och vissa dagar vill jag inte alls aka hem. Sa det skiftar en del.

Jag maste sanda ett stort hjarta till min familj dar hemma. Idag fick jag ett tjock brev sant ifran Sverige och det inneholl brev fran: Mamma, Pappa, Johan, Hanna och min Kusin Daniel (min idol). PLUS lakrits och choklad. Ni skulle se min lycka! Jag grat och jag grat. Det var da hemlangtan kastades over mig. Ni ar varldens basta!

Jag ligger efter nu i mitt uppdaterande sa det ar en hel del som hant.
Blandannat har jag och de andra tjejerna fatt folja med var van Elisante pa ett litet SAFARI i ett Gamereserv som ligger nara en ort som heter Biharamulo. Elisante var i Sverige i varas som deltagare i samma program som jag och han jobbar  bl.a med att bevara naturreservat har i Tanzania. Det var en riktigt fin trip. Tillsammans med Elisante, Chaufforen, en ledsagare och en annan kille i var alder akte vi ut till reservatet. Jag sag bla giraffer, zebror, impala, babianer, apor, elefanter och en hel del andra djur. Och stallet vi bodde pa var ett riktigt paradis. Taltena vi sov i hade bade toalett och dusch och pa kvallarna kunde vi hora flodhastarna i fran sjon som bredde ut sig framfor oss. Pa morgonen gick vi upp tidigt for att se soluppgangen, och det var bland det finaste jag sett. Och som alltid nar vi aker bil sa fick vi punka pa safaribilen. 2 ganger. Det borjar verkligen bli en vana nu. Aven pa vagen hem ifran Biharamulo fick vi en punka.

Efter safarit pa tva natter akte vi till Ilemera for att umgas med Carro och Kristina for att se hur de har det. Vi deltog i morgonbon, fick vara med nar de undervisade i engelska, sag lite av deras yrkesskola och halsade pa folk som bor i Ilemera. Vi var ocksa med pa kindergarden och lekte med barnen dar. Jatteroligt har det varit! Nu ar det deras tur att halsa pa oss i Kikukwe. De ska fa sova hos varan prast Felix, sa de blir nog kanon! Pa tal om Felix sa vill jag bara saga att han ar jattesnall, tar hand om oss och bryr sig om oss. Han later oss folja med pa manga saker och jag trivs riktigt bra med honom, kommer bli jobbigt att saga hejda sen.

Brollop har jag ju ocksa varit pa. Faktiskt 2 stycken! Jag hinner inte ga in pa det jattedeltaljerat, men det forsta var ett av de finaste brollop jag varit pa. Vigseln holl pa i ungefar 2 timmar. Efterat akte vi till stranden har i Bukoba och tog massa fina kort pa dem och efter det fick vi deltaga i brollopsfestligheterna. Det andra brollopet var ett katolskt brollop och det var i en grannby till Kikukwe och da deltog vi bara i kyrkan. Det var ocksa fint och holl pa i en timma.

Som jag namnt forut sa ar trafiken nagot av de fa saker jag INTE kommer sakna. Jag vet inte hur manga olika stallen jag suttit och trangts pa. Det fattas nog bara att sitta bredvid foraren. Jag har suttit i fram, suttit i baksatet, suttit i kofferten, suttit pa flak, statt pa flak och rekordet ar 14 personer i en personbil. Dessutom har jag akt Pikipiki ett X antal ganger utan hjalm och det ar heller inget jag kommer sakna. Om de anda hade haft hjalm. Ibland undrar jag hur de sma minibussarna kan halla kvar balansen, flera ganger kanns det som man ska valta.

I Kikukwe har jag sett pa tva fotbollsmatcher, och det var riktigt kul. Inte direkt som hemma pa brovalla nar jag och mitt lag spelar match. Vissa spelare spelade utan skor, vissa med. Planen hade inga linjer, malen inga nat, domaren domde ikladd i en finskjorta, det var jattemycket publik och nar ett av lagen gjorde mal blev det kaos och fansen stormade planen och hoppade, dansade, skrek och jublade! Jag stod bara och skrattade och tittade pa. Vilken gladje!
Dessutom har jag sjalv spelat fotboll. Med barnen i grannfamiljerna brukar vi spela utanfor varat hus. Fotbollen ar gjord av ihopknutna tygstumpar och vi alla spelar barfota. Varje gang nan av oss gor mal gor vi en high five! som jag har lart dem att gora :)  


Ofta nar jag sitter i soffan hemma i Kikukwe och tar en "pumzika" (vila) brukar jag tanka pa alla mina nara och kara, pa mitt liv, pa allt jag gjort, pa allt jag vill gora, pa alla jag saknar och alla som jag ska krama om sa mycket nar jag kommer hem. Och en av de personer jag brukar tanka pa ar morfar. Jag minns sa val forra aret nar vi pratade om vad jag ville gora framtiden och jag berattade att jag sa garna ville aka till afrika. Morfar var alltid den som lyssnade och skojade och var nyfiken och ville veta saker. Det gor sa ont i mig nu att jag inte kan beratta for honom att jag varit har. Jag tror det skulle gjort honom stolt. Men ibland brukar det komma en duva till huset i Kikukwe dar jag bor. Den star dar pa den roda sanden och tittar. Jag brukar smyga mig fram med da flyger den ivag in bland alla banantrad. Da brukar jag tanka att det dar ar kanske morfar som vill titta till mig och se hur jag har det. 

Det ar dags att runda av och jag ser framemot att komma hem till Kikukwe igen, och ja, det kanns inte konstigt att saga hem till Kikukwe. For det kanns som ett hem for mig. 

Vi hors kanske nasta vecka. Hoppas ni har det bra i snon!

KRAM

Litegranna om livet i Kikukwe

Hej pa er!

jag tankte beratta lite mer om hur jag har det i Kikukwe. Forst vill jag saga att jag trivs jattebra hos min familj. De ar valdigt snalla och kommunikationen blir bara battre och battre. Med swahili och engelska stapplar vi oss fram och kommer till sist fram till vad vi vill ha sagt. Kanns ganska hafttigt att jag kan forsta en del swahili. Ett sprak som bara for tva manader sen var helt frammande for mig. Varje dag gar vi upp runt sju, det ar da solen gar upp. Pa dagarna forsoker jag hjalpa till med sa mycket som mojligt. Men det blir mest bara att jag diskar, tvattar och rensar ris och sant. Skulle vilja lara mig mer om hur de tilllagar maten. Men det kommer nog. Jag far nu mest bara titta pa. Ofta kommer det grannar och tittar forbi och stannar ett tag for att prata sa det ar alltid folk hos oss. Det ar roligt. Jag sitter mest och lyssnar och forsoker snappa upp lite av det dem sager.

Mer pa dagarna brukar jag och Sofia fa folja med var prast i byn Felix pa olika saker. Vi har fatt se valdigt mycket under dessa veckor i Kikukwe. Som jag skrivit innan blir det mycket, hembesok, skolor, dagis, konfirmationslektioner osv.

Vadret ar valdigt vaxlande. Ofta regnar det men samtidigt ar det valdigt varmt. Nar det ar som allra varmast ar jag mycket  inomhus, for jag klarar inte av hettan.

Detta inlagg blev lite fattigt med innehall, men jag hinner inte skriva mer nu. Maste kila!

Idag ska vi pa brollop, det ska bli sa roligt!!!

Hoppas ni har det mysigt i snon!

Matilda

How to fix a car with a peace of wood

Hej pa er!
Jag tankte nu for er alla lite snabbt dela med mig av en upplevelse jag sent kommer glomma.
I lordags skulle Sofia, Carro, Kristina och jag  bege oss till Biahamulo for att besoka var van Elisante.
Vi gick upp tidigt pa morgonen for att hinna till Muleba i tid for att darifran ta en taxi/buss/bil till Biharamulo.
Val framme i Muleba hittade vi en bil som skulle ga till Biaharmulo. Vid kvart i nio satter vi oss i bilen (alla fyra i baksatet) och vantar pa att fa aka ivag. Efter ett tag aker vi antligen ivag och da ar vi sammanlagt 8-9 pers i bilen.
Pa vagen stannar vi ett x antal ggr for att foraren och vissa passagere vill kopa pa sig saker, som tex fisk(som man sedan tydligen kan hanga runt backspelgeln utanfor bilen) bananer, frukt m.m. Detta gor att resor dit man ska brukar ta extra lang tid. Vilket ar storande ibland. Man plockar aven upp folk utmed vagen sa tillsist var vi 14 pers som trangdes i bilen. 4 vuxna plus ett barn dar framme, en delade sate med foraren, vi fyra svenskar dar bak, och i kofferten 3 man, 1 kvinna och ett litet spadbarn! Helt ofattbart!

Vi guppar fram pa de skakiga, hoppiga, roda vagarna och tycker att  man aldrig kommer fram.
Plostligt skakar det till i hela bilen och foraren stannar. Nar vi sedan gar ut ser vi att en slags ledstang som haller upp bakdacket hade gatt sonder. Vi satter oss i graset for att vanta pa att de ska laga det. Hur lagar man det? Jo, man gar ut i "skogen" hamtar en tjockare pinne satter dit den och lindar fast den med en bit av rep.
Detta kommer aldrig halla! tanker jag.

Vi satter oss i bilen lite smatt tveksamma, men efter att akt nagra kilometer sa verkar det fortfarande halla, helt sjukt! Vi guppar vidare pa  vagarna och efter ett tag kommer vi till ett backkron. Carro satt och smasov, jag satt och blundade, Kristina och Sofia ar lite mer uppmarksamma, sa plotsligt hor jag Sofia skrika till och jag tittar upp och ser vad som uppenbarar sig framfor oss: Massa stenar ligger som en linje over hela vagen for att blockera. Foraren bromsar allt vad han har och han forsoker aven sig pa att anvanda handbromsen, bromsarna som ar kassa och ganska klena vill inte stanna bilen sa vi alla fattar vad som kommer handa. Jag skriker: Hall emot!!!
BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!
Dar akte vi rakt pa stenarna. Stenaran var inte jattestora, men anda blev det en liten latt krock. Vilket orsakade en valdig punka pa hoger framdack.

Vi undrade nu saklart ocksa om trapinnen hade klarat av denna small, och javisst hade den det. De bytte dack och allt verkade vara fixat. Vi satter oss annu en gang i bilen och ska aka ivag. Det tar ett tag innan han far igang motorn, men far tillslut det.
MEN inte var det over dar.... oljan hade borjat lacka och det var omojligt att kunna aka ivag. Sa det var slutet pa den farden i den bilen.

Hur hanterade vi detta? riktigt bra maste jag saga. Vi holl humoret uppe, och med oss fyra tillsammans sa kan man inte mer an skratta at allt, det var precis vad vi gjorde. Vi skrattade och vi skrattade.
Vi ringde sedan Elisante och sa hur det lag till. Elisante blev var raddning, da han skulle komma och hamta upp oss. Som tur var, var vi bara en kvart ifran Biharamulo sa vi var iaf inte mitt ute pa vischan.

Jag ar nu i Bukoba och ska snart aka vidare hem till Kikukwe. Dagarna i Biharamulo har varit jattebra, vi har fatt se sa mycket! Elisante har visat oss runt pa manga stallen. Bla. Rattegangssal, kyrkan, fiskfarm, gammal borg som tyskarna hade under forsta varldskriget, jattehaftig grotta och jattefina utsikter!

Nasta gang ska jag forsoka skriva lite mer om Kikukwe, vad jag gor dar och vad som hander pa dagarna.
Det blir nog nasta helg, da vi ska in till Bukoba for att ga pa Brollop.

Kram till er alla!

(OM ni vill far ni garna slanga ivag sms o beratta vad som hander hemma, det ar bara roligt.
Har ett annat nummer har i tanzania: +255768057626 )

ps. Idag tog vi bussen istallet hem fran Biharamulo, mycket battre. Nar vi satt oss pa bussen. Gissa vad vi ser nar vi tittar ut? Jo, bilen som man lagar med hjalp av trapinnar. Hahahahaha.

1 manad i landet Tanzania

Hej!

Jag laser alla era kommentarer och tar till vara pa de ni skriver. Tack :)

Idag befinner jag mig i Bukoba en kortis for att skicka ivag de rundbrev vi alla deltagare i programmet ska gora. Efter denna korta visit i Bukoba ska jag och Sofia folja med Carro och Kristina till Ilemera for att sova dar en natt. Sen i helgen ska vi aka och halsa pa Elisante (deltagare i Ung i den varlsvida kyrkan tidigare i ar) som bor i en annan stad, som jag inte kommer ihag namnet pa just nu.

Jag skriver mer pa mandag da ska vi satta oss har en snabbis igen innan vi aker hem till Kikukwe igen.


Matilda

Fina fina Kikukwe

Det har nu snart gatt en vecka sedan vi lamnade Bukoba och begav oss ut till vara byar och familjer. Jag ar nu i Bukoba over dagen for att traffa Carro och Kristina, och aven Erick (som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram).

Farden hit ar nagot jag sent kommer glomma. Det borjar med att jag forst vantar pa bussen i tva timmar, da man inte riktigt vet nar den kommer. Nar sa val bussen kommer, mots jag av en rent ut sagt knokfull buss. Fick jag plats? Jajjamensan, har ska alla fa plats. Finns de hjarterum finns de stjarterum som man sager. Jag fick kno mig ner pa ett sate dar det satt tva vuxna man. Mitt hogra kna trycktes in i satet framfor, och mitt vanstra kna trycktes in i rumpan pa damen framfor. Vid varje stopp tankte jag: Nej, tyvarr du som vill komma pa, du kommer inte fa plats, det ar fullt. Men jo, visst fanns det lite utrymme kvar. Mot slutet sag jag inte vagen framfor mig. Nar jag tittade vanster, hoger, bakat, framat och Uppat sag jag man, kvinnor och barn. Om jag hade strackt ut min arm at alla hall hade jag kunnat nudda 14 personer. Sa trangt var det. Jag kan inte forsta hur den lilla bussen klarade av att kora sa manga. Alla satt och pratade med varandra och jag hjalpte en kille att halla i hans papper under farden eftersom han hade fullt upp med att halla sig i allt han kunde fa tag i. Detta skulle aldrig handa i Sverige. Det var rent arligt, totalt livsfarligt. Men vad gor man, jo man skrattar at det hela, det gjorde jag. Lika bra att vanja sig:)  


Sa till Kikukwe. I sondags nar vi kom dit, Sofia och jag, motte Felix (prasten i Kikukwe) upp oss och valkomnade oss varmt. Det pagick ett mote inne i kyrkan sa han tog oss dit och presenterade oss for styrelsen. De valkomnade oss ocksa valdigt mycket. KARIBU!

Vid fem kom dottern fran Sofias vardsfamilj och hamtade upp Sofia. Jag sjalv, akte moppe bakom prasten ut till min familj. Haha! Ni skulle sett mig. I full fart pa dem roda vagarna akte vi fram, sedan efter ett tag svanger han in mot vanster och vi aker pa guppiga stigar. Ju langre vi aker stracker sig banantraden upp sig bredvid oss, och det ar nastan det enda jag ser. Jag far ducka och vaja med huvudet for att inte sla i nat. Vi passerar forbi hyddor, hus, hyddor, hus. Till sist ar vi framme och jag mots av ett knallturkost hus. En fargklick som skar sig lite mot de grona banantraden.

Ut kom Zima, dottern (40 ar nanting) och hennes mamma Anastatsia och valkomnade mig. Jag kande att detta kommer bli bra. Trots att det ar lite svart att kommunicera med spraket, da de knappt kan nan engelska. Men det funkar ganska bra anda och varje samtal ar en liten utmaning, jag  forsoker anvanda min swahili sa mycket som det bara gar.

De har bade kor, getter, far, hons, och en liten katt. Borjade tanka pa Hugokissen dar hemma nar jag sag den. De har ocksa solenergi, sa pa kvallarna kan vi tanda en lampa i ett av rummen.
Jag delar rum med Zima och har en egen sang. Varje dag gar vi upp mellan 06.00-07.00. Laggdags brukar bli runt 22.00.

Maten lagas over oppen eld eller pa tva spisplattor med hjalp av gasol.
Toaletten ar i ett litet skjul da man far vara ganska pricksaker for att traffa ratt mellan de tva plankorna.
"Duschen" ar i ett annat skjul dar man tar med sig en balja med vatten och forsoker tvatta av sig all smuts sa gott det gar.
 
Varmen i Kikukwe ar mycket varre an i Bukoba. Vilken skillnad! Darfor ar jag (tyvarr) lite smatt glad over att det regnar ganska ofta.

Under dessa fa dagar i byn har jag o Sofia hunnit med ganska mycket. Vi har besokt dagis, kyrkan, halsat pa hos familjer, hjalpt till pa en vanillafarm(riktigt kul), och varit med pa sondagsskola for barnen.

Familjen: Anastatsia och Zima tycker jag ater sa lite hela tiden. Men om man kollar pa deras portioner ar dem som hoga berg, jag skulle aldrig fa i mig sa mycket. Aven om jag ens forsokte.
( Ja mamma, jag ater tillrackligt, lika mycket som jag gor hemma, da vet du att jag inte svalter)

 Det finns sa mycket att beratta men de blir sa mycket att skriva.

Nu ska vi snart traffa Erick och kanske Frida nu verkar det som. Det ska bli trevligt:)

Hoppas ni alla har det bra hemma i Sverige, hur ar vadret? har hosten anlant?

just det! Jag kan se Uganda ifran Kikukwe, sa pass nara gransen ar vi. Lite haftigt. Vi ska ga till gransen en dag.

Kram till er alla!

och en extra kram till Patrick

Matilda

Nasta: KIKUKWE

Hej!


Forst vill jag tacka for alla kommentarer jag far! Det ar sa roligt att fa, jag uppskattar det :)

Idag smaller det pa riktigt. Idag ska vi aka ut till vara byar. Kristina och Carro aker till Ilemera. Sofia och jag aker till Kikukwe. Borjar bli lite smatt nervos nu, men det ska nog ga bra.

De har tva veckorna i Bukoba har varit kanon! vi har fatt se och uppleva sa mycket!
Jag har traffat manga nya manniskor och fatt traffa de deltagare som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram. Roligt att hora vad de tyckte om Sverige osv.





Igar nar vi hade varit och handlat och skulle lasta ut all mat, sprack pasen med allt socker i, sa det rann ut pa vagen, plus att pasen med riset sprack! Tur att man kan skratta nar det hander sadana saker.


oj, nu maste jag ga!

hor av mig sa fort jag kan!

No hurry in africa

Hej!

Antligen, efter typ 1000 forsok sa lyckades jag komma in pa min blogg.
Jag har nu 20 min pa mig.

Snart har det gatt tva veckor har i Bukoba. Det har gatt fort, men dagarna har kanns langre an hemma. Det ar skont, de kanns som man hinner med sa mycket mera.
Samtidigt som man inte marker av nan stress har, alla ar sa lugna och man later allt ta den tid det tar.

En ganska typisk dag i Bukoba ser ut ungefar sahar:
Vi gar upp vid 07.00 och satter pa vattnet for kokning och ater sedan frukost. Vid 8 kommer Jonathan och hans gamla elev Frida for att undervisa oss i Swahili. Vid 10.00 ar det en fikapaus. Vid ett ar lektionen slut och da gar vi till ett kvinnocenter och far lunch. Efter lunch brukar det vara ett utflyksmal som star pa schemat. Tex besoka barnhem, skolor, museum, besoka manniskor och se sa mycket som mojligt. Pa kvallen lagar vi kvallsmat ihop i "mitt o Sofias hus". Sedan brukar vi alla satta oss ner och skriva dagbok over allt som vi varit med om under dagen. Vi brukar aven sitta och prata en del med en kille som heter John som bor i huset ovanfor oss. Sa mysigt att sitta pa altanen och se solen ga ner over Bukoba och sedan ha utsikten over Victoriasjon till hoger om huset. Laggdags brukar bli runt 22.00.

Jag har nu fatt reda pa det mesta hur jag ska tillbringa mina tva manader i Kikukwe, som ligger utanfor Bukoba. Jag kommer att bo hos en änka. Vet inte riktigt an hur manga barn hon har, eller om hon har nagra alls. De ska bli sa spannande! Pa lordag bar det ivag!

Jag uppdaterar sa snart jag kan igen!

Hoppas allt ar bra hemma i Sverige

Tutaonana

Matilda

Mambo!

Hej pa dar hemma! 

Har nu varit i Bukoba i fem dar, ar inne pa den sjatte. Det kanns som man har klampat in i en annan varld, det ar sa mycket att ta in, och man upptacker nya saker varje dag.

Vet inte riktigt vad jag ska borja med att skriva, finns sa mycket man vill beratta. 

De tva forsta veckorna kommer Sofia, Caroline, Kristina och jag tillbringa har i Bukoba. Vi bor just nu i tva hus i ett omrade som heter Kashura. Caroline och Kristina delar hus med en tyska. Sofia och jag delar hus med tva afrikanska tjejer och tills idag en svensk man som varit har och jobbat med ett projekt. I huset kan man stota pa odlor, fladdermoss, myror och kackerlackor, men man borjar smatt vanja sig nu. Vi har det ganska lyxigt nu ocksa med toalett, dusch och el. 

Darefter om tva veckor blir det nya utmaningar. Da aker Carro och Kristina till Illemera for sjalvhushall o boende i ett hus i den byn. Sofia och jag aker till en by som heter Kikukwe dar vi har blivit placerade i varsin vardfamilj! Vilka vi inte vet nagonting om, sa det blir en overraskning. 

Vi har hunnit gora valdigt manga saker har under dessa dagar. Varit med pa en studentavslutning(som varade i nastan 5 timmar) Det var intressant och man sag vissa likheter fran en svensk studentavslutning. I sondags var vi pa en gudstjant dar vi blev presenterade for de minst 500 besokarna, den inneholl mycket sang och ett "massdop". 

Igar akte vi i en slags safaribil pa guppiga vagar (jattekul) till ett barnhem. Ett barnhem for foraldralosa barn, barn som bara lamnats och foraldrar som inte kan ta hand om sina barn. Barnen var helt fantastiska, och man ville aldrig aka darifran. Vi besokte aven en yrkesskola for tjejer dar vi fick en rundvandring och de berattade for oss om de olika kurser man kunde ga dar. 

En annan rolig sak som hande igar, var att vi blev bjudna pa ett brollop har i Bukoba i oktober, vilket ska bli jatteroligt! Det ar ena tjejen som bor i huset som ska gifta sig. 

Jonathan var handledare har i Bukoba ar sa snall och tar hand om oss val. Han och en gammal elev till honom- Frida- haller swahililektioner for oss pa formiddagarna. 

Jag skriver sa fort jag kan igen! 

Om ni vill se lite bilder harifran, besok Sofias blogg: sofiaitanzania.blogspot.com

Tutaonana, Kwa heri! 

Matilda

TANZANIA!

Hej pa er! antligen har jag fatt tag pa ett internet. Men hinner bara skriva jattesnabbt. Resan hit gick jattebra, men vi fick vanta i sju timmar pa sista planet. Det sista planet gick fran Mwanza till Bukoba, och da flog vi i ett 12-passagerplan over Victoriasjon, hur haftigt som helst!
Vadret har varit sadar, mest mulet och regnigt, men idag skiner solen!!
Bukoba ar en jattemysig stad!

Vi har varit med pa en stundetavslutning, vilket var valdigt roligt att vara med pa!

Varan handledare Jonathan ar jattesnall mot oss, och han undervisar oss i Swahili varje formiddag.

Skriver sa fort jag kan igen!

Matilda

Marias twelwe

Här har ni alla deltagare i Ung i Den världsvida kyrkan 2010

Fån vänster: Sofia, Joakim, Samuel, Kristina, Caroline, Elin, Julia, Cathrine, jag, Erik, Helena, Linnea

Lycka till allihop på era resor! Ni är grymma!

Seven days left!

Hej hej hej!


Sitter just nu och har webb och data-lektion, då vi alla sitter och gör bloggar.
Med denna blogg är det meningen att ni ska kunna följa mig och läsa om mina upplevelser i Tanzania.

Jag har snart varit här uppe i Härnösand i en månad. En månad!
Tiden har gått så himla fort. De två första veckorna hade jag swahililektioner med 9 andra som också ska åka till afrika. Riktigt roligt hade vi och läraren var super! 
Nu de två sista veckorna har jag gått SIDAS Praktikantkurs. En intressant och väldigt lärorik kurs som känns bra att ha med i sitt "bagage" ner till Tanzania.

Imorgon är det dags att bege sig ner till Västergötland igen. Känns tråkigt att lämna Härnösand som är en väldigt fin och mysig stad. Känns som man byggt upp ett slags hem här.
Det kommer också bli tråkigt att säga hejdå till alla goa människor man lärt känna och umgåtts med, som nu sticker iväg åt alla håll i världen; Brasilien, Kina, Peru, Indien, Uganda, Costa rica. Ja, överallt!  

Samtidigt ska det bli skönt att komma hem igen, till familjen, Patrick och vännerna. Även fast jag bara får krama på dem i 6 dagar. För om en vecka, då bär det iväg!
Det man tyckt vart så långt fram i tiden är nu snart verklighet.
Pirret börjar komma och stressen inför det sista som måste fixas.
Men ååh, vad jag tycker detta ska bli roligt! Bara en vecka kvar:)


Kwa Heri!

Härnösand är fint

Jag har startat en blogg.


Tjo!