Jag sitter nu på mitt rum hemma i Åsle, jag sitter o kurar ihop mig, det är kallt och jag fryser lite.
Utanför fönstret är hela trädgården och Åsle täckt av snö. Det är fint!
Jag saknar Tanzania.
Jag saknar Tanzania så mycket att jag drömmer om det på nätterna. Jag saknar det så mycket att jag kan börja gråta närsomhelst. Det var som jag trodde. Nu efter snart 6 veckor hemma förstår jag mer om vad det är jag varit med om och jag känner mig stolt. Stolt för att jag har gjort den här resan och fick åka med som deltagare i Ung i den världsvida kyrkan. Jag har tillbringat tre månader i ett annat land, i en annan kultur, i en annan familj, i en annan världsdel, på andra sidan jordklotet och jag har varit med om ett riktigt äventyr. Alltid har det inte varit lätt utan jag har längtat hem tyckt allt varit pest och pina, men de stunderna suddas mer och mer ut och jag minns bara de stunder som jag var glad, de stunder som berörde mig och som jag alltid kommer minnas. Med mig hem har jag erfarenheter för livet. Jag har lärt mig så mycket!
Jag sitter ofta och tittar igenom mina bilder ifrån Tanzania. Jag skulle kunna göra allt bara för att få hoppa in i bilderna för några sekunder och bara få uppleva det som händer i bilden en endaste gång till!
När jag tittar på bilderna och läser mina inlägg här på bloggen tänker jag ofta:
Va! har jag, Matilda, varit med om allt de här? Det känns overkligt.
Och jag vet, att detta kommer vara en av de största sakerna jag kommer ha gjort i mitt liv.
Klockan är lite över två när jag skriver den här meningen. Klockan är alltså lite över fyra nere i Tanzania, i min by Kikukwe. Min familj har förmodligen precis ätit klart sin lunch och tar sin pumzika. Pumzika som ungefär betyder vila. Säkert är någon granne på besök. Kanske Divina som ofta kom över, är där och sitter med dem på halmgolvet och pratar?
 |
| <3 |
Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.
Jag saknar allt det där.
Matilda
