Tanzania, jag saknar dig.

Hej!

Jag sitter nu på mitt rum hemma i Åsle, jag sitter o kurar ihop mig, det är kallt och jag fryser lite.
Utanför fönstret är hela trädgården och Åsle täckt av snö. Det är fint!

Jag saknar Tanzania.
Jag saknar Tanzania så mycket att jag drömmer om det på nätterna. Jag saknar det så mycket att jag kan börja gråta närsomhelst. Det var som jag trodde. Nu efter snart 6 veckor hemma förstår jag mer om vad det är jag varit med om och jag känner mig stolt. Stolt för att jag har gjort den här resan och fick åka med som deltagare i Ung i den världsvida kyrkan. Jag har tillbringat tre månader i ett annat land, i en annan kultur, i en annan familj, i en annan världsdel, på andra sidan jordklotet och jag har varit med om ett riktigt äventyr. Alltid har det inte varit lätt utan jag har längtat hem tyckt allt varit pest och pina, men de stunderna suddas mer och mer ut och jag minns bara de stunder som jag var glad, de stunder som berörde mig och som jag alltid kommer minnas. Med mig hem har jag erfarenheter för livet. Jag har lärt mig så mycket!

Jag sitter ofta och tittar igenom mina bilder ifrån Tanzania. Jag skulle kunna göra allt bara för att få hoppa in i bilderna för några sekunder och bara få uppleva det som händer i bilden en endaste gång till!
När jag tittar på bilderna och läser mina inlägg här på bloggen tänker jag ofta:
Va! har jag, Matilda, varit med om allt de här? Det känns overkligt.
Och jag vet, att detta kommer vara en av de största sakerna jag kommer ha gjort  i mitt liv.

Klockan är lite över två när jag skriver den här meningen. Klockan är alltså lite över fyra nere i Tanzania, i min by Kikukwe. Min familj har förmodligen precis ätit klart sin lunch och tar sin pumzika. Pumzika som ungefär betyder vila. Säkert är någon granne på besök. Kanske Divina som ofta kom över, är där och sitter med dem på halmgolvet och pratar?

  



<3





















Jag saknar Farahani, gårdspojken som alltid fick mig att skratta fast att jag inte alltid förstod vad han sa, jag saknar alla barn som alltid följde efter mig som en svans hem till huset, jag saknar Felix våran präst som jag och Sofia lärde känna så bra, jag saknar hans barnbarn Kevin på 5 år som charmade mig med sina bus och lekar, jag saknar Victor som jag och Sofia bara fick träffa i en vecka, men ändå blev så bra kompis med, jag saknar att lyssna till kören som sjunger så fantastiskt bra, jag saknar alla bananträd fast att de gjorde så att jag alltid gick vilse, jag saknar den fina solnedgången, jag saknar att ligga under ett myggnät, för det var så mysigt, jag saknar alla glada ansikten man mötte och som alltid glatt hälsade på en, jag saknar till och med att gå den långa biten till Felix varje gång vi skulle träffas och alla skolbarn glodde på mig ifrån skolan när jag gick där på vägen, jag saknar att dricka the och äta mandazi, jag saknar det goda riset och att äta den beniga fisken med händerna, jag saknar alla knasiga bussfärder vi var med om, jag saknar att skratta med Carro, Kristina och Sofia, jag saknar att vakna till spöregn som smattrade så mysigt på plåttaket, jag saknar Sima, jag saknar Anastazia, som alltid tyckte jag åt så lite, jag saknar det där speciella lugnet som bara fanns där, jag saknar o höra Sima säga habari za asubui varje morgon, jag saknar den gemenskapen som fanns mellan människorna, jag saknar Jonathan, jag saknar Frida, jag saknar John, jag saknar Elisante, Erick och Anitha, jag saknar att skriva dagbok på kvällarna, jag saknar att man alltid kände sig som hemma var man än befann sig.

Jag saknar allt det där.

Matilda

Hemma i kalla Sverige

Hej på er!

Skulle egentligen skrivit lite tidigare, men har varit så mycket nu när man precis kommit hem.

Iaf. Det är redan 2 veckor sen jag landade i kalla Sverige.

Resan hem gick bra förutom de förseningar vi hade som gjorde att vi kom hem kl 20.00 på kvällen, istället för 12.00 på dagen och detta självklart pågrund av snön! Stor skillnad från att ha svettats på dagarna till att frysa fötterna av sig :)

Fick ett VARMT välkomnande av Systeryster och Patrick på flygplatsen, Hanna fullkomligt kastade sig över mig, och Patrick nästan kvävde mig. Kändes så konstigt att se dem igen, men åh så skönt!

Jag har fortfarande inte förstått att jag har kommit hem tror jag. Allt känns så mysko, konstigt och faktiskt lite jobbigt:( Kan inte förklara hur. Kommer ta ett tag innan jag förstår det tror jag.

I förra veckan var jag uppe i Sigtuna på hemkomstkurs. Det var skitkul att träffa alla de andra igen och höra om hur de haft det i Brasilien och Costa Rica. Vi  diskuterade och reflekterade bl.a över våra upplevelser, vi julpysslade, pratade med en psykolog (vilket var väldigt skönt), lärde oss lite om pedagogik, vad vi ska tänka på när vi föreläser och en massa andra kul och nyttiga saker. Det var riktigt tråkigt att åka därifrån i söndags och säga hejdå till alla. Jag trivdes så bra där med dem! Kommer sakna dem jättemycket!

Annars så ville jag också säga några saker till Kristina, Sofia och Carro:

Kära ni!

Jag är så glad och tacksam för de här 3 månaderna tillsammans med er. Det har varit 3 månader fyllda med många intryck, äventyr, utmaningar, jobbiga stunder och underbara stunder!

Och jag vet att utan er hade det inte varit samma sak för mig. Tillsammans har vi skrattat, varit arga, varit frustrerade, glada, trötta och nyfikna. I olika situationer har vi ALDRIG grävt ner oss utan vi har alltid försökt hålla humöret uppe och skrattat! Skrattat och skrattat och åter skrattat :)

Jag har bara varit hemma knappt en vecka, och jag saknar er redan! Tillsammans med er så delar jag en av de största, OM inte de största jag varit med om i mitt liv. Så många fina minnen! Ni är bra tjejer! 

Här har ni dem, mina tre kompanjoner i Tanzania :)


Caroline "Carro" Blomberg



Sofia Gustafsson



Kristina Ekström



Skriver snart igen.
 För ett sista inlägg på den här bloggen.

Matilda



Resan hemat mot Sverige- Musoma-Dar Es Salaam-Zanzibar

Hej igen!

Som sagt akte vi ifran Kikukwe i sondags. Och det var da farden hemat borjade for oss alla fyra. Vi sov en natt pa kvinnocentret i Bukoba och pa kvallen at vi mat tillsammans med Jonathan(var swahililarare och var handledare), med Jackson(han som ar handlaggare for programmet och Alice en prast i Bukoba. Vi pratade om var tid och hur vi haft det osv. Dagen efter styrde vi farden mot Musoma. En lang bussfard. Val dar skulle vi boka biljetter till dagen efter men det var en massa krangel sa det bestamdes att vi skulle ta en extra dag i Musoma och aka till Dar es salaam/zanzibar pa onsdagen. I Musoma traffade vi Camilla och hennes resekamrat Sara. Camilla delade jag rumskorridor med i Harnosand pa var swahili- och praktikantkurs. Jattekul att traffa henne! Roligt att kunna ses i Tanzania. Camilla och Sara var jattesnalla och bjod in oss till deras hus for husrum och mat. 

I Musoma gjorde jag aven mitt andra malariatest, plus ett tyfoidfeber test, men bada var negativa. Dock fick jag malariamedicin iaf, for lakaren tyckte att det var lika bra eftersom mina symptom, liknade malaria och ibland ar inte testerna till 100 % sakra. Sa det blev nagra timmars vantan pa sjukhuset den sista dagen i Musoma. 

Sa dagen efter vid halv 6 styrdes farden mot Dar es salaam. En resa jag sent kommer glomma. Och efter denna bussresa tror jag att jag skulle klara av vilken bussresa som helst. De spelade sjukt hogt pa radion, det ar varmt och nastan jamt kommer det farthinder och busschaufforen ar inte alltid bra pa att bromsa in tillrackligt, sa man satt alltid och var beredd pa att flyga upp nagra X antal dec upp ur stolen. Haha. Inte skont. 21 TIMMAR senare och med 3 kisspauser plus en langre paus pa FEMTON minuter nadde vi dar es salaam pa natten. Vi stannade pa busstationen och sov i vantsalen tillsammans med flera hundra andra afrikaner och resenarer.Vid gryningen tog vi sedan en taxi till farjan som skulle ta oss till Zanzibar. Sa just nu befinner vi oss de sista dagarna pa Zanzibar for att utforska denna plats och ta det lugnt och smalta lite av de vi varit med om innan vi flyger hemat mot kalla Sverige?  

Sa pa onsdag klockan 00.30 lyfter planet till Amsterdam och sedan darifran till Landvetter. Just nu har jag nastan lite angestkanslor, blandat med pirr for att komma hem. Det kommer bli ett san skillnad fran det man har levt i till att forsoka hitta tillbaka till vardagen i Sverige. Det kommer nog ta ett tag tills jag landat kanns det som. Jag tror att det ar nar jag kommer hem, som jag verkligen kommer forsta vad det ar jag varit med om.

Nu ska jag ocksa borja forbereda och tagga till mina forelasningar. Jag ar riktigt nervos infor det, men det ska ocksa bli jattekul! Ska bli roligt att dela med mig av mina upplevelser.

Nasta gang jag skriver har ar jag nog hemma i Asle och har katten Hugo i mitt kna.

Kram pa er alla!

Matilda

Ett Kwa Heri

Hej kara lasare!

Jag vill annu en gang tacka er for era kommentarer! Jag blir jatteglad och uppskattar det jattemycket!

Det ar idag sondag den 28 november( Kristinas fodelsedag ocksa) och det ar for mig helt omöjligt att forsta att jag alldeles snart ar hemma! TRE manader ar snart forbi! Visst nar jag tanker tillbaka pa den dagen da jag landade pa den lilla flygplatsen i Bukoba och varan handledare Jonathan motte upp oss sa kanns det valdigt langesen. Men i det stora hela har allt gatt som ett knapp med fingret. 

Sen sist jag skrev har jag blandannat varit i Rutabo och halsat pa Antiha(deltagare i samma utbytesprogram som jag) och hennes skola. Vi fick ett fint valkomnande och pratade med eleverna och de sjong sanger till oss, och vi fick jattefina presenter.

Sofia och jag har ocksa haft besok av Kristina och Carro. Da besokte vi nagra fiskdammar, familjer och vi akte buss till Uganda border. Val vid gransen klampade vi bara in, man sag inte ens vart gransen var. Och nar vi kom till en by pratade vi med nagra poliser och de eskorterade oss runt, haha, kandes lite mysko, men det var roligt. Efter besoket i Uganda borjade vi traska hemat mot Tanzania igen. Vi stannade till i en by som heter Kashenye for att fa lite mat av en familj dar. De visade oss kyrkan dar och vi hade "livliga" diskussioner om hur man delar tro i Sverige. Att vi har flera aktivitesdagaar i veckan och att vi inte "bara" ses pa sondagarna. Sen akte vi pikipiki, tre pa en, haha, hemat mot Kikukwe. De gick ju faktiskt riktigt bra. Men inget jag vill gora om.  

I sondags var det dags for mig och Sofia att saga hejda(vi kanske ses igen) till vara familjer, varan prast, och till alla i byn kikukwe. Nar jag packade vaskan dagen innan gjorde jag det med blandade kanslor. Jag var lite krasslig och hade haft feber ett tag sa darfor langtade jag hem en del, men jag var ocksa nere och deppig over att lamna min familj och ledsen for att jag avslutade min sista dagar i Kikukwe genom att ligga i sangen och forsoka bli  frisk.  

Sa pa gudstjansten i sondags kallades jag och Sofia fram och Felix, prasten och varan handledare i byn borjade prata till oss och tackade for varat besok och sa manga fina saker. Vi fick flera gavor fran forsamlingen i Kikukwe, både att ta hem till vara familjer i Sverige, till varan forsamling och till oss sjalva. Sen sjong alla gudstjanstbesokare en sang till oss borjade vinka hejda med handerna till oss. Sorgligt och fint av dem. Efter det var det jag och Sofia som ville ha ordet. Vi borjade med att vi sjong en sang till dem. Vi valde att sjunga Ma din vag ga dig till motes, for vi tyckte den texten passade bra in. Och vi tackade ocksa dem for att vi fatt vara dar, att de delat med sig av sin vardag till oss och att vi alltid kant oss sa valkomna och hemma i Kikukwe. 

Efter gudstjansten tog vi en stor gruppbild utanfor kyrkan och hoppades pa att fa med sa manga som mojligt. Efter det samlades vi flera stycken i Felixs hus for att ata lunch tillsammans innan varan skjuts skulle komma och hamta oss. Det var mysigt och man fick chansen att utbyta nagra sista ord till dem. Nar klockan slog fyra hade var skjuts kommit och vi kramades hejda till alla, tackade igen och varken mina eller Sofias ogon var torra. Det var manga tarar som foll. Nar bilen rullade ivag var det manga tankar som rorde runt i mitt huvud. Denna by som varit mitt hem i 3 manader och som folket har har delat med sig av sitt liv och gjort mig sa hemmastadd och valkommen. Ska jag nu bara aka harifran? Jag vet att nar jag ar hemma i Sverige och nar jag ibland kollar pa klockan kommer jag att tanka, nu har nog Farahani precis hamtat korna fran betet, nu sitter nog Anastazia och lyssnar pa nyheterna och nu ar klockan nio nu sitter de nog och ater ris och fisk. Och stolen dar jag brukade sitta star dar tom?

Matilda Mzungu Lowing

nagra bilder

hann lagga upp lite fa bilder! hinner tyvarr inte skriva bildtext.

Patrick

Till min Patrick

20 days left!

YES!
Jag kom in pa bloggen! Forra gangen jag var har och skulle va duktig och uppdatera ville det sig inte, men nu sa. Nu gor jag ett nytt forsok.

Hej hej hej pa er allihopa!
Kan ni forsta att det ar mindre an 3 veckor kvar till jag kommer hem? Det gor inte jag. Det gar sa sjukt fort. Det gar for fort nu. Jag kanner mig nastan stressad pa nagot satt. Stressad till att man vill hinna traffa sa manga manniskor och man vill verkligen ta in allt och lite till sa gott det gar, in i det sista. Det kanns som det ar nu man verkligen har kommit in allt och kanner sig hemmastadd, och sjalvklart ar det da man ska aka hem. Det lilla landet Sverige i norr kanns sa laaaaaaaaaaaaaaaangt borta och avlagset.

Sjalvklart ska det bli skont att komma hem! Vissa dagar langtar jag hem jattemycket och vissa dagar vill jag inte alls aka hem. Sa det skiftar en del.

Jag maste sanda ett stort hjarta till min familj dar hemma. Idag fick jag ett tjock brev sant ifran Sverige och det inneholl brev fran: Mamma, Pappa, Johan, Hanna och min Kusin Daniel (min idol). PLUS lakrits och choklad. Ni skulle se min lycka! Jag grat och jag grat. Det var da hemlangtan kastades over mig. Ni ar varldens basta!

Jag ligger efter nu i mitt uppdaterande sa det ar en hel del som hant.
Blandannat har jag och de andra tjejerna fatt folja med var van Elisante pa ett litet SAFARI i ett Gamereserv som ligger nara en ort som heter Biharamulo. Elisante var i Sverige i varas som deltagare i samma program som jag och han jobbar  bl.a med att bevara naturreservat har i Tanzania. Det var en riktigt fin trip. Tillsammans med Elisante, Chaufforen, en ledsagare och en annan kille i var alder akte vi ut till reservatet. Jag sag bla giraffer, zebror, impala, babianer, apor, elefanter och en hel del andra djur. Och stallet vi bodde pa var ett riktigt paradis. Taltena vi sov i hade bade toalett och dusch och pa kvallarna kunde vi hora flodhastarna i fran sjon som bredde ut sig framfor oss. Pa morgonen gick vi upp tidigt for att se soluppgangen, och det var bland det finaste jag sett. Och som alltid nar vi aker bil sa fick vi punka pa safaribilen. 2 ganger. Det borjar verkligen bli en vana nu. Aven pa vagen hem ifran Biharamulo fick vi en punka.

Efter safarit pa tva natter akte vi till Ilemera for att umgas med Carro och Kristina for att se hur de har det. Vi deltog i morgonbon, fick vara med nar de undervisade i engelska, sag lite av deras yrkesskola och halsade pa folk som bor i Ilemera. Vi var ocksa med pa kindergarden och lekte med barnen dar. Jatteroligt har det varit! Nu ar det deras tur att halsa pa oss i Kikukwe. De ska fa sova hos varan prast Felix, sa de blir nog kanon! Pa tal om Felix sa vill jag bara saga att han ar jattesnall, tar hand om oss och bryr sig om oss. Han later oss folja med pa manga saker och jag trivs riktigt bra med honom, kommer bli jobbigt att saga hejda sen.

Brollop har jag ju ocksa varit pa. Faktiskt 2 stycken! Jag hinner inte ga in pa det jattedeltaljerat, men det forsta var ett av de finaste brollop jag varit pa. Vigseln holl pa i ungefar 2 timmar. Efterat akte vi till stranden har i Bukoba och tog massa fina kort pa dem och efter det fick vi deltaga i brollopsfestligheterna. Det andra brollopet var ett katolskt brollop och det var i en grannby till Kikukwe och da deltog vi bara i kyrkan. Det var ocksa fint och holl pa i en timma.

Som jag namnt forut sa ar trafiken nagot av de fa saker jag INTE kommer sakna. Jag vet inte hur manga olika stallen jag suttit och trangts pa. Det fattas nog bara att sitta bredvid foraren. Jag har suttit i fram, suttit i baksatet, suttit i kofferten, suttit pa flak, statt pa flak och rekordet ar 14 personer i en personbil. Dessutom har jag akt Pikipiki ett X antal ganger utan hjalm och det ar heller inget jag kommer sakna. Om de anda hade haft hjalm. Ibland undrar jag hur de sma minibussarna kan halla kvar balansen, flera ganger kanns det som man ska valta.

I Kikukwe har jag sett pa tva fotbollsmatcher, och det var riktigt kul. Inte direkt som hemma pa brovalla nar jag och mitt lag spelar match. Vissa spelare spelade utan skor, vissa med. Planen hade inga linjer, malen inga nat, domaren domde ikladd i en finskjorta, det var jattemycket publik och nar ett av lagen gjorde mal blev det kaos och fansen stormade planen och hoppade, dansade, skrek och jublade! Jag stod bara och skrattade och tittade pa. Vilken gladje!
Dessutom har jag sjalv spelat fotboll. Med barnen i grannfamiljerna brukar vi spela utanfor varat hus. Fotbollen ar gjord av ihopknutna tygstumpar och vi alla spelar barfota. Varje gang nan av oss gor mal gor vi en high five! som jag har lart dem att gora :)  


Ofta nar jag sitter i soffan hemma i Kikukwe och tar en "pumzika" (vila) brukar jag tanka pa alla mina nara och kara, pa mitt liv, pa allt jag gjort, pa allt jag vill gora, pa alla jag saknar och alla som jag ska krama om sa mycket nar jag kommer hem. Och en av de personer jag brukar tanka pa ar morfar. Jag minns sa val forra aret nar vi pratade om vad jag ville gora framtiden och jag berattade att jag sa garna ville aka till afrika. Morfar var alltid den som lyssnade och skojade och var nyfiken och ville veta saker. Det gor sa ont i mig nu att jag inte kan beratta for honom att jag varit har. Jag tror det skulle gjort honom stolt. Men ibland brukar det komma en duva till huset i Kikukwe dar jag bor. Den star dar pa den roda sanden och tittar. Jag brukar smyga mig fram med da flyger den ivag in bland alla banantrad. Da brukar jag tanka att det dar ar kanske morfar som vill titta till mig och se hur jag har det. 

Det ar dags att runda av och jag ser framemot att komma hem till Kikukwe igen, och ja, det kanns inte konstigt att saga hem till Kikukwe. For det kanns som ett hem for mig. 

Vi hors kanske nasta vecka. Hoppas ni har det bra i snon!

KRAM

Litegranna om livet i Kikukwe

Hej pa er!

jag tankte beratta lite mer om hur jag har det i Kikukwe. Forst vill jag saga att jag trivs jattebra hos min familj. De ar valdigt snalla och kommunikationen blir bara battre och battre. Med swahili och engelska stapplar vi oss fram och kommer till sist fram till vad vi vill ha sagt. Kanns ganska hafttigt att jag kan forsta en del swahili. Ett sprak som bara for tva manader sen var helt frammande for mig. Varje dag gar vi upp runt sju, det ar da solen gar upp. Pa dagarna forsoker jag hjalpa till med sa mycket som mojligt. Men det blir mest bara att jag diskar, tvattar och rensar ris och sant. Skulle vilja lara mig mer om hur de tilllagar maten. Men det kommer nog. Jag far nu mest bara titta pa. Ofta kommer det grannar och tittar forbi och stannar ett tag for att prata sa det ar alltid folk hos oss. Det ar roligt. Jag sitter mest och lyssnar och forsoker snappa upp lite av det dem sager.

Mer pa dagarna brukar jag och Sofia fa folja med var prast i byn Felix pa olika saker. Vi har fatt se valdigt mycket under dessa veckor i Kikukwe. Som jag skrivit innan blir det mycket, hembesok, skolor, dagis, konfirmationslektioner osv.

Vadret ar valdigt vaxlande. Ofta regnar det men samtidigt ar det valdigt varmt. Nar det ar som allra varmast ar jag mycket  inomhus, for jag klarar inte av hettan.

Detta inlagg blev lite fattigt med innehall, men jag hinner inte skriva mer nu. Maste kila!

Idag ska vi pa brollop, det ska bli sa roligt!!!

Hoppas ni har det mysigt i snon!

Matilda

How to fix a car with a peace of wood

Hej pa er!
Jag tankte nu for er alla lite snabbt dela med mig av en upplevelse jag sent kommer glomma.
I lordags skulle Sofia, Carro, Kristina och jag  bege oss till Biahamulo for att besoka var van Elisante.
Vi gick upp tidigt pa morgonen for att hinna till Muleba i tid for att darifran ta en taxi/buss/bil till Biharamulo.
Val framme i Muleba hittade vi en bil som skulle ga till Biaharmulo. Vid kvart i nio satter vi oss i bilen (alla fyra i baksatet) och vantar pa att fa aka ivag. Efter ett tag aker vi antligen ivag och da ar vi sammanlagt 8-9 pers i bilen.
Pa vagen stannar vi ett x antal ggr for att foraren och vissa passagere vill kopa pa sig saker, som tex fisk(som man sedan tydligen kan hanga runt backspelgeln utanfor bilen) bananer, frukt m.m. Detta gor att resor dit man ska brukar ta extra lang tid. Vilket ar storande ibland. Man plockar aven upp folk utmed vagen sa tillsist var vi 14 pers som trangdes i bilen. 4 vuxna plus ett barn dar framme, en delade sate med foraren, vi fyra svenskar dar bak, och i kofferten 3 man, 1 kvinna och ett litet spadbarn! Helt ofattbart!

Vi guppar fram pa de skakiga, hoppiga, roda vagarna och tycker att  man aldrig kommer fram.
Plostligt skakar det till i hela bilen och foraren stannar. Nar vi sedan gar ut ser vi att en slags ledstang som haller upp bakdacket hade gatt sonder. Vi satter oss i graset for att vanta pa att de ska laga det. Hur lagar man det? Jo, man gar ut i "skogen" hamtar en tjockare pinne satter dit den och lindar fast den med en bit av rep.
Detta kommer aldrig halla! tanker jag.

Vi satter oss i bilen lite smatt tveksamma, men efter att akt nagra kilometer sa verkar det fortfarande halla, helt sjukt! Vi guppar vidare pa  vagarna och efter ett tag kommer vi till ett backkron. Carro satt och smasov, jag satt och blundade, Kristina och Sofia ar lite mer uppmarksamma, sa plotsligt hor jag Sofia skrika till och jag tittar upp och ser vad som uppenbarar sig framfor oss: Massa stenar ligger som en linje over hela vagen for att blockera. Foraren bromsar allt vad han har och han forsoker aven sig pa att anvanda handbromsen, bromsarna som ar kassa och ganska klena vill inte stanna bilen sa vi alla fattar vad som kommer handa. Jag skriker: Hall emot!!!
BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!
Dar akte vi rakt pa stenarna. Stenaran var inte jattestora, men anda blev det en liten latt krock. Vilket orsakade en valdig punka pa hoger framdack.

Vi undrade nu saklart ocksa om trapinnen hade klarat av denna small, och javisst hade den det. De bytte dack och allt verkade vara fixat. Vi satter oss annu en gang i bilen och ska aka ivag. Det tar ett tag innan han far igang motorn, men far tillslut det.
MEN inte var det over dar.... oljan hade borjat lacka och det var omojligt att kunna aka ivag. Sa det var slutet pa den farden i den bilen.

Hur hanterade vi detta? riktigt bra maste jag saga. Vi holl humoret uppe, och med oss fyra tillsammans sa kan man inte mer an skratta at allt, det var precis vad vi gjorde. Vi skrattade och vi skrattade.
Vi ringde sedan Elisante och sa hur det lag till. Elisante blev var raddning, da han skulle komma och hamta upp oss. Som tur var, var vi bara en kvart ifran Biharamulo sa vi var iaf inte mitt ute pa vischan.

Jag ar nu i Bukoba och ska snart aka vidare hem till Kikukwe. Dagarna i Biharamulo har varit jattebra, vi har fatt se sa mycket! Elisante har visat oss runt pa manga stallen. Bla. Rattegangssal, kyrkan, fiskfarm, gammal borg som tyskarna hade under forsta varldskriget, jattehaftig grotta och jattefina utsikter!

Nasta gang ska jag forsoka skriva lite mer om Kikukwe, vad jag gor dar och vad som hander pa dagarna.
Det blir nog nasta helg, da vi ska in till Bukoba for att ga pa Brollop.

Kram till er alla!

(OM ni vill far ni garna slanga ivag sms o beratta vad som hander hemma, det ar bara roligt.
Har ett annat nummer har i tanzania: +255768057626 )

ps. Idag tog vi bussen istallet hem fran Biharamulo, mycket battre. Nar vi satt oss pa bussen. Gissa vad vi ser nar vi tittar ut? Jo, bilen som man lagar med hjalp av trapinnar. Hahahahaha.

1 manad i landet Tanzania

Hej!

Jag laser alla era kommentarer och tar till vara pa de ni skriver. Tack :)

Idag befinner jag mig i Bukoba en kortis for att skicka ivag de rundbrev vi alla deltagare i programmet ska gora. Efter denna korta visit i Bukoba ska jag och Sofia folja med Carro och Kristina till Ilemera for att sova dar en natt. Sen i helgen ska vi aka och halsa pa Elisante (deltagare i Ung i den varlsvida kyrkan tidigare i ar) som bor i en annan stad, som jag inte kommer ihag namnet pa just nu.

Jag skriver mer pa mandag da ska vi satta oss har en snabbis igen innan vi aker hem till Kikukwe igen.


Matilda