20 days left!

YES!
Jag kom in pa bloggen! Forra gangen jag var har och skulle va duktig och uppdatera ville det sig inte, men nu sa. Nu gor jag ett nytt forsok.

Hej hej hej pa er allihopa!
Kan ni forsta att det ar mindre an 3 veckor kvar till jag kommer hem? Det gor inte jag. Det gar sa sjukt fort. Det gar for fort nu. Jag kanner mig nastan stressad pa nagot satt. Stressad till att man vill hinna traffa sa manga manniskor och man vill verkligen ta in allt och lite till sa gott det gar, in i det sista. Det kanns som det ar nu man verkligen har kommit in allt och kanner sig hemmastadd, och sjalvklart ar det da man ska aka hem. Det lilla landet Sverige i norr kanns sa laaaaaaaaaaaaaaaangt borta och avlagset.

Sjalvklart ska det bli skont att komma hem! Vissa dagar langtar jag hem jattemycket och vissa dagar vill jag inte alls aka hem. Sa det skiftar en del.

Jag maste sanda ett stort hjarta till min familj dar hemma. Idag fick jag ett tjock brev sant ifran Sverige och det inneholl brev fran: Mamma, Pappa, Johan, Hanna och min Kusin Daniel (min idol). PLUS lakrits och choklad. Ni skulle se min lycka! Jag grat och jag grat. Det var da hemlangtan kastades over mig. Ni ar varldens basta!

Jag ligger efter nu i mitt uppdaterande sa det ar en hel del som hant.
Blandannat har jag och de andra tjejerna fatt folja med var van Elisante pa ett litet SAFARI i ett Gamereserv som ligger nara en ort som heter Biharamulo. Elisante var i Sverige i varas som deltagare i samma program som jag och han jobbar  bl.a med att bevara naturreservat har i Tanzania. Det var en riktigt fin trip. Tillsammans med Elisante, Chaufforen, en ledsagare och en annan kille i var alder akte vi ut till reservatet. Jag sag bla giraffer, zebror, impala, babianer, apor, elefanter och en hel del andra djur. Och stallet vi bodde pa var ett riktigt paradis. Taltena vi sov i hade bade toalett och dusch och pa kvallarna kunde vi hora flodhastarna i fran sjon som bredde ut sig framfor oss. Pa morgonen gick vi upp tidigt for att se soluppgangen, och det var bland det finaste jag sett. Och som alltid nar vi aker bil sa fick vi punka pa safaribilen. 2 ganger. Det borjar verkligen bli en vana nu. Aven pa vagen hem ifran Biharamulo fick vi en punka.

Efter safarit pa tva natter akte vi till Ilemera for att umgas med Carro och Kristina for att se hur de har det. Vi deltog i morgonbon, fick vara med nar de undervisade i engelska, sag lite av deras yrkesskola och halsade pa folk som bor i Ilemera. Vi var ocksa med pa kindergarden och lekte med barnen dar. Jatteroligt har det varit! Nu ar det deras tur att halsa pa oss i Kikukwe. De ska fa sova hos varan prast Felix, sa de blir nog kanon! Pa tal om Felix sa vill jag bara saga att han ar jattesnall, tar hand om oss och bryr sig om oss. Han later oss folja med pa manga saker och jag trivs riktigt bra med honom, kommer bli jobbigt att saga hejda sen.

Brollop har jag ju ocksa varit pa. Faktiskt 2 stycken! Jag hinner inte ga in pa det jattedeltaljerat, men det forsta var ett av de finaste brollop jag varit pa. Vigseln holl pa i ungefar 2 timmar. Efterat akte vi till stranden har i Bukoba och tog massa fina kort pa dem och efter det fick vi deltaga i brollopsfestligheterna. Det andra brollopet var ett katolskt brollop och det var i en grannby till Kikukwe och da deltog vi bara i kyrkan. Det var ocksa fint och holl pa i en timma.

Som jag namnt forut sa ar trafiken nagot av de fa saker jag INTE kommer sakna. Jag vet inte hur manga olika stallen jag suttit och trangts pa. Det fattas nog bara att sitta bredvid foraren. Jag har suttit i fram, suttit i baksatet, suttit i kofferten, suttit pa flak, statt pa flak och rekordet ar 14 personer i en personbil. Dessutom har jag akt Pikipiki ett X antal ganger utan hjalm och det ar heller inget jag kommer sakna. Om de anda hade haft hjalm. Ibland undrar jag hur de sma minibussarna kan halla kvar balansen, flera ganger kanns det som man ska valta.

I Kikukwe har jag sett pa tva fotbollsmatcher, och det var riktigt kul. Inte direkt som hemma pa brovalla nar jag och mitt lag spelar match. Vissa spelare spelade utan skor, vissa med. Planen hade inga linjer, malen inga nat, domaren domde ikladd i en finskjorta, det var jattemycket publik och nar ett av lagen gjorde mal blev det kaos och fansen stormade planen och hoppade, dansade, skrek och jublade! Jag stod bara och skrattade och tittade pa. Vilken gladje!
Dessutom har jag sjalv spelat fotboll. Med barnen i grannfamiljerna brukar vi spela utanfor varat hus. Fotbollen ar gjord av ihopknutna tygstumpar och vi alla spelar barfota. Varje gang nan av oss gor mal gor vi en high five! som jag har lart dem att gora :)  


Ofta nar jag sitter i soffan hemma i Kikukwe och tar en "pumzika" (vila) brukar jag tanka pa alla mina nara och kara, pa mitt liv, pa allt jag gjort, pa allt jag vill gora, pa alla jag saknar och alla som jag ska krama om sa mycket nar jag kommer hem. Och en av de personer jag brukar tanka pa ar morfar. Jag minns sa val forra aret nar vi pratade om vad jag ville gora framtiden och jag berattade att jag sa garna ville aka till afrika. Morfar var alltid den som lyssnade och skojade och var nyfiken och ville veta saker. Det gor sa ont i mig nu att jag inte kan beratta for honom att jag varit har. Jag tror det skulle gjort honom stolt. Men ibland brukar det komma en duva till huset i Kikukwe dar jag bor. Den star dar pa den roda sanden och tittar. Jag brukar smyga mig fram med da flyger den ivag in bland alla banantrad. Da brukar jag tanka att det dar ar kanske morfar som vill titta till mig och se hur jag har det. 

Det ar dags att runda av och jag ser framemot att komma hem till Kikukwe igen, och ja, det kanns inte konstigt att saga hem till Kikukwe. For det kanns som ett hem for mig. 

Vi hors kanske nasta vecka. Hoppas ni har det bra i snon!

KRAM