Ett Kwa Heri

Hej kara lasare!

Jag vill annu en gang tacka er for era kommentarer! Jag blir jatteglad och uppskattar det jattemycket!

Det ar idag sondag den 28 november( Kristinas fodelsedag ocksa) och det ar for mig helt omöjligt att forsta att jag alldeles snart ar hemma! TRE manader ar snart forbi! Visst nar jag tanker tillbaka pa den dagen da jag landade pa den lilla flygplatsen i Bukoba och varan handledare Jonathan motte upp oss sa kanns det valdigt langesen. Men i det stora hela har allt gatt som ett knapp med fingret. 

Sen sist jag skrev har jag blandannat varit i Rutabo och halsat pa Antiha(deltagare i samma utbytesprogram som jag) och hennes skola. Vi fick ett fint valkomnande och pratade med eleverna och de sjong sanger till oss, och vi fick jattefina presenter.

Sofia och jag har ocksa haft besok av Kristina och Carro. Da besokte vi nagra fiskdammar, familjer och vi akte buss till Uganda border. Val vid gransen klampade vi bara in, man sag inte ens vart gransen var. Och nar vi kom till en by pratade vi med nagra poliser och de eskorterade oss runt, haha, kandes lite mysko, men det var roligt. Efter besoket i Uganda borjade vi traska hemat mot Tanzania igen. Vi stannade till i en by som heter Kashenye for att fa lite mat av en familj dar. De visade oss kyrkan dar och vi hade "livliga" diskussioner om hur man delar tro i Sverige. Att vi har flera aktivitesdagaar i veckan och att vi inte "bara" ses pa sondagarna. Sen akte vi pikipiki, tre pa en, haha, hemat mot Kikukwe. De gick ju faktiskt riktigt bra. Men inget jag vill gora om.  

I sondags var det dags for mig och Sofia att saga hejda(vi kanske ses igen) till vara familjer, varan prast, och till alla i byn kikukwe. Nar jag packade vaskan dagen innan gjorde jag det med blandade kanslor. Jag var lite krasslig och hade haft feber ett tag sa darfor langtade jag hem en del, men jag var ocksa nere och deppig over att lamna min familj och ledsen for att jag avslutade min sista dagar i Kikukwe genom att ligga i sangen och forsoka bli  frisk.  

Sa pa gudstjansten i sondags kallades jag och Sofia fram och Felix, prasten och varan handledare i byn borjade prata till oss och tackade for varat besok och sa manga fina saker. Vi fick flera gavor fran forsamlingen i Kikukwe, både att ta hem till vara familjer i Sverige, till varan forsamling och till oss sjalva. Sen sjong alla gudstjanstbesokare en sang till oss borjade vinka hejda med handerna till oss. Sorgligt och fint av dem. Efter det var det jag och Sofia som ville ha ordet. Vi borjade med att vi sjong en sang till dem. Vi valde att sjunga Ma din vag ga dig till motes, for vi tyckte den texten passade bra in. Och vi tackade ocksa dem for att vi fatt vara dar, att de delat med sig av sin vardag till oss och att vi alltid kant oss sa valkomna och hemma i Kikukwe. 

Efter gudstjansten tog vi en stor gruppbild utanfor kyrkan och hoppades pa att fa med sa manga som mojligt. Efter det samlades vi flera stycken i Felixs hus for att ata lunch tillsammans innan varan skjuts skulle komma och hamta oss. Det var mysigt och man fick chansen att utbyta nagra sista ord till dem. Nar klockan slog fyra hade var skjuts kommit och vi kramades hejda till alla, tackade igen och varken mina eller Sofias ogon var torra. Det var manga tarar som foll. Nar bilen rullade ivag var det manga tankar som rorde runt i mitt huvud. Denna by som varit mitt hem i 3 manader och som folket har har delat med sig av sitt liv och gjort mig sa hemmastadd och valkommen. Ska jag nu bara aka harifran? Jag vet att nar jag ar hemma i Sverige och nar jag ibland kollar pa klockan kommer jag att tanka, nu har nog Farahani precis hamtat korna fran betet, nu sitter nog Anastazia och lyssnar pa nyheterna och nu ar klockan nio nu sitter de nog och ater ris och fisk. Och stolen dar jag brukade sitta star dar tom?

Matilda Mzungu Lowing