Fina fina Kikukwe

Det har nu snart gatt en vecka sedan vi lamnade Bukoba och begav oss ut till vara byar och familjer. Jag ar nu i Bukoba over dagen for att traffa Carro och Kristina, och aven Erick (som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram).

Farden hit ar nagot jag sent kommer glomma. Det borjar med att jag forst vantar pa bussen i tva timmar, da man inte riktigt vet nar den kommer. Nar sa val bussen kommer, mots jag av en rent ut sagt knokfull buss. Fick jag plats? Jajjamensan, har ska alla fa plats. Finns de hjarterum finns de stjarterum som man sager. Jag fick kno mig ner pa ett sate dar det satt tva vuxna man. Mitt hogra kna trycktes in i satet framfor, och mitt vanstra kna trycktes in i rumpan pa damen framfor. Vid varje stopp tankte jag: Nej, tyvarr du som vill komma pa, du kommer inte fa plats, det ar fullt. Men jo, visst fanns det lite utrymme kvar. Mot slutet sag jag inte vagen framfor mig. Nar jag tittade vanster, hoger, bakat, framat och Uppat sag jag man, kvinnor och barn. Om jag hade strackt ut min arm at alla hall hade jag kunnat nudda 14 personer. Sa trangt var det. Jag kan inte forsta hur den lilla bussen klarade av att kora sa manga. Alla satt och pratade med varandra och jag hjalpte en kille att halla i hans papper under farden eftersom han hade fullt upp med att halla sig i allt han kunde fa tag i. Detta skulle aldrig handa i Sverige. Det var rent arligt, totalt livsfarligt. Men vad gor man, jo man skrattar at det hela, det gjorde jag. Lika bra att vanja sig:)  


Sa till Kikukwe. I sondags nar vi kom dit, Sofia och jag, motte Felix (prasten i Kikukwe) upp oss och valkomnade oss varmt. Det pagick ett mote inne i kyrkan sa han tog oss dit och presenterade oss for styrelsen. De valkomnade oss ocksa valdigt mycket. KARIBU!

Vid fem kom dottern fran Sofias vardsfamilj och hamtade upp Sofia. Jag sjalv, akte moppe bakom prasten ut till min familj. Haha! Ni skulle sett mig. I full fart pa dem roda vagarna akte vi fram, sedan efter ett tag svanger han in mot vanster och vi aker pa guppiga stigar. Ju langre vi aker stracker sig banantraden upp sig bredvid oss, och det ar nastan det enda jag ser. Jag far ducka och vaja med huvudet for att inte sla i nat. Vi passerar forbi hyddor, hus, hyddor, hus. Till sist ar vi framme och jag mots av ett knallturkost hus. En fargklick som skar sig lite mot de grona banantraden.

Ut kom Zima, dottern (40 ar nanting) och hennes mamma Anastatsia och valkomnade mig. Jag kande att detta kommer bli bra. Trots att det ar lite svart att kommunicera med spraket, da de knappt kan nan engelska. Men det funkar ganska bra anda och varje samtal ar en liten utmaning, jag  forsoker anvanda min swahili sa mycket som det bara gar.

De har bade kor, getter, far, hons, och en liten katt. Borjade tanka pa Hugokissen dar hemma nar jag sag den. De har ocksa solenergi, sa pa kvallarna kan vi tanda en lampa i ett av rummen.
Jag delar rum med Zima och har en egen sang. Varje dag gar vi upp mellan 06.00-07.00. Laggdags brukar bli runt 22.00.

Maten lagas over oppen eld eller pa tva spisplattor med hjalp av gasol.
Toaletten ar i ett litet skjul da man far vara ganska pricksaker for att traffa ratt mellan de tva plankorna.
"Duschen" ar i ett annat skjul dar man tar med sig en balja med vatten och forsoker tvatta av sig all smuts sa gott det gar.
 
Varmen i Kikukwe ar mycket varre an i Bukoba. Vilken skillnad! Darfor ar jag (tyvarr) lite smatt glad over att det regnar ganska ofta.

Under dessa fa dagar i byn har jag o Sofia hunnit med ganska mycket. Vi har besokt dagis, kyrkan, halsat pa hos familjer, hjalpt till pa en vanillafarm(riktigt kul), och varit med pa sondagsskola for barnen.

Familjen: Anastatsia och Zima tycker jag ater sa lite hela tiden. Men om man kollar pa deras portioner ar dem som hoga berg, jag skulle aldrig fa i mig sa mycket. Aven om jag ens forsokte.
( Ja mamma, jag ater tillrackligt, lika mycket som jag gor hemma, da vet du att jag inte svalter)

 Det finns sa mycket att beratta men de blir sa mycket att skriva.

Nu ska vi snart traffa Erick och kanske Frida nu verkar det som. Det ska bli trevligt:)

Hoppas ni alla har det bra hemma i Sverige, hur ar vadret? har hosten anlant?

just det! Jag kan se Uganda ifran Kikukwe, sa pass nara gransen ar vi. Lite haftigt. Vi ska ga till gransen en dag.

Kram till er alla!

och en extra kram till Patrick

Matilda