Hej pa er!
jag tankte beratta lite mer om hur jag har det i Kikukwe. Forst vill jag saga att jag trivs jattebra hos min familj. De ar valdigt snalla och kommunikationen blir bara battre och battre. Med swahili och engelska stapplar vi oss fram och kommer till sist fram till vad vi vill ha sagt. Kanns ganska hafttigt att jag kan forsta en del swahili. Ett sprak som bara for tva manader sen var helt frammande for mig. Varje dag gar vi upp runt sju, det ar da solen gar upp. Pa dagarna forsoker jag hjalpa till med sa mycket som mojligt. Men det blir mest bara att jag diskar, tvattar och rensar ris och sant. Skulle vilja lara mig mer om hur de tilllagar maten. Men det kommer nog. Jag far nu mest bara titta pa. Ofta kommer det grannar och tittar forbi och stannar ett tag for att prata sa det ar alltid folk hos oss. Det ar roligt. Jag sitter mest och lyssnar och forsoker snappa upp lite av det dem sager.
Mer pa dagarna brukar jag och Sofia fa folja med var prast i byn Felix pa olika saker. Vi har fatt se valdigt mycket under dessa veckor i Kikukwe. Som jag skrivit innan blir det mycket, hembesok, skolor, dagis, konfirmationslektioner osv.
Vadret ar valdigt vaxlande. Ofta regnar det men samtidigt ar det valdigt varmt. Nar det ar som allra varmast ar jag mycket inomhus, for jag klarar inte av hettan.
Detta inlagg blev lite fattigt med innehall, men jag hinner inte skriva mer nu. Maste kila!
Idag ska vi pa brollop, det ska bli sa roligt!!!
Hoppas ni har det mysigt i snon!
Matilda
lördag 23 oktober 2010
onsdag 13 oktober 2010
How to fix a car with a peace of wood
Hej pa er!
Jag tankte nu for er alla lite snabbt dela med mig av en upplevelse jag sent kommer glomma.
I lordags skulle Sofia, Carro, Kristina och jag bege oss till Biahamulo for att besoka var van Elisante.
Vi gick upp tidigt pa morgonen for att hinna till Muleba i tid for att darifran ta en taxi/buss/bil till Biharamulo.
Val framme i Muleba hittade vi en bil som skulle ga till Biaharmulo. Vid kvart i nio satter vi oss i bilen (alla fyra i baksatet) och vantar pa att fa aka ivag. Efter ett tag aker vi antligen ivag och da ar vi sammanlagt 8-9 pers i bilen.
Pa vagen stannar vi ett x antal ggr for att foraren och vissa passagere vill kopa pa sig saker, som tex fisk(som man sedan tydligen kan hanga runt backspelgeln utanfor bilen) bananer, frukt m.m. Detta gor att resor dit man ska brukar ta extra lang tid. Vilket ar storande ibland. Man plockar aven upp folk utmed vagen sa tillsist var vi 14 pers som trangdes i bilen. 4 vuxna plus ett barn dar framme, en delade sate med foraren, vi fyra svenskar dar bak, och i kofferten 3 man, 1 kvinna och ett litet spadbarn! Helt ofattbart!
Vi guppar fram pa de skakiga, hoppiga, roda vagarna och tycker att man aldrig kommer fram.
Plostligt skakar det till i hela bilen och foraren stannar. Nar vi sedan gar ut ser vi att en slags ledstang som haller upp bakdacket hade gatt sonder. Vi satter oss i graset for att vanta pa att de ska laga det. Hur lagar man det? Jo, man gar ut i "skogen" hamtar en tjockare pinne satter dit den och lindar fast den med en bit av rep.
Detta kommer aldrig halla! tanker jag.
Vi satter oss i bilen lite smatt tveksamma, men efter att akt nagra kilometer sa verkar det fortfarande halla, helt sjukt! Vi guppar vidare pa vagarna och efter ett tag kommer vi till ett backkron. Carro satt och smasov, jag satt och blundade, Kristina och Sofia ar lite mer uppmarksamma, sa plotsligt hor jag Sofia skrika till och jag tittar upp och ser vad som uppenbarar sig framfor oss: Massa stenar ligger som en linje over hela vagen for att blockera. Foraren bromsar allt vad han har och han forsoker aven sig pa att anvanda handbromsen, bromsarna som ar kassa och ganska klena vill inte stanna bilen sa vi alla fattar vad som kommer handa. Jag skriker: Hall emot!!!
BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!
Dar akte vi rakt pa stenarna. Stenaran var inte jattestora, men anda blev det en liten latt krock. Vilket orsakade en valdig punka pa hoger framdack.
Vi undrade nu saklart ocksa om trapinnen hade klarat av denna small, och javisst hade den det. De bytte dack och allt verkade vara fixat. Vi satter oss annu en gang i bilen och ska aka ivag. Det tar ett tag innan han far igang motorn, men far tillslut det.
MEN inte var det over dar.... oljan hade borjat lacka och det var omojligt att kunna aka ivag. Sa det var slutet pa den farden i den bilen.
Hur hanterade vi detta? riktigt bra maste jag saga. Vi holl humoret uppe, och med oss fyra tillsammans sa kan man inte mer an skratta at allt, det var precis vad vi gjorde. Vi skrattade och vi skrattade.
Vi ringde sedan Elisante och sa hur det lag till. Elisante blev var raddning, da han skulle komma och hamta upp oss. Som tur var, var vi bara en kvart ifran Biharamulo sa vi var iaf inte mitt ute pa vischan.
Jag ar nu i Bukoba och ska snart aka vidare hem till Kikukwe. Dagarna i Biharamulo har varit jattebra, vi har fatt se sa mycket! Elisante har visat oss runt pa manga stallen. Bla. Rattegangssal, kyrkan, fiskfarm, gammal borg som tyskarna hade under forsta varldskriget, jattehaftig grotta och jattefina utsikter!
Nasta gang ska jag forsoka skriva lite mer om Kikukwe, vad jag gor dar och vad som hander pa dagarna.
Det blir nog nasta helg, da vi ska in till Bukoba for att ga pa Brollop.
Kram till er alla!
(OM ni vill far ni garna slanga ivag sms o beratta vad som hander hemma, det ar bara roligt.
Har ett annat nummer har i tanzania: +255768057626 )
ps. Idag tog vi bussen istallet hem fran Biharamulo, mycket battre. Nar vi satt oss pa bussen. Gissa vad vi ser nar vi tittar ut? Jo, bilen som man lagar med hjalp av trapinnar. Hahahahaha.
Jag tankte nu for er alla lite snabbt dela med mig av en upplevelse jag sent kommer glomma.
I lordags skulle Sofia, Carro, Kristina och jag bege oss till Biahamulo for att besoka var van Elisante.
Vi gick upp tidigt pa morgonen for att hinna till Muleba i tid for att darifran ta en taxi/buss/bil till Biharamulo.
Val framme i Muleba hittade vi en bil som skulle ga till Biaharmulo. Vid kvart i nio satter vi oss i bilen (alla fyra i baksatet) och vantar pa att fa aka ivag. Efter ett tag aker vi antligen ivag och da ar vi sammanlagt 8-9 pers i bilen.
Pa vagen stannar vi ett x antal ggr for att foraren och vissa passagere vill kopa pa sig saker, som tex fisk(som man sedan tydligen kan hanga runt backspelgeln utanfor bilen) bananer, frukt m.m. Detta gor att resor dit man ska brukar ta extra lang tid. Vilket ar storande ibland. Man plockar aven upp folk utmed vagen sa tillsist var vi 14 pers som trangdes i bilen. 4 vuxna plus ett barn dar framme, en delade sate med foraren, vi fyra svenskar dar bak, och i kofferten 3 man, 1 kvinna och ett litet spadbarn! Helt ofattbart!
Vi guppar fram pa de skakiga, hoppiga, roda vagarna och tycker att man aldrig kommer fram.
Plostligt skakar det till i hela bilen och foraren stannar. Nar vi sedan gar ut ser vi att en slags ledstang som haller upp bakdacket hade gatt sonder. Vi satter oss i graset for att vanta pa att de ska laga det. Hur lagar man det? Jo, man gar ut i "skogen" hamtar en tjockare pinne satter dit den och lindar fast den med en bit av rep.
Detta kommer aldrig halla! tanker jag.
Vi satter oss i bilen lite smatt tveksamma, men efter att akt nagra kilometer sa verkar det fortfarande halla, helt sjukt! Vi guppar vidare pa vagarna och efter ett tag kommer vi till ett backkron. Carro satt och smasov, jag satt och blundade, Kristina och Sofia ar lite mer uppmarksamma, sa plotsligt hor jag Sofia skrika till och jag tittar upp och ser vad som uppenbarar sig framfor oss: Massa stenar ligger som en linje over hela vagen for att blockera. Foraren bromsar allt vad han har och han forsoker aven sig pa att anvanda handbromsen, bromsarna som ar kassa och ganska klena vill inte stanna bilen sa vi alla fattar vad som kommer handa. Jag skriker: Hall emot!!!
BOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOM!
Dar akte vi rakt pa stenarna. Stenaran var inte jattestora, men anda blev det en liten latt krock. Vilket orsakade en valdig punka pa hoger framdack.
Vi undrade nu saklart ocksa om trapinnen hade klarat av denna small, och javisst hade den det. De bytte dack och allt verkade vara fixat. Vi satter oss annu en gang i bilen och ska aka ivag. Det tar ett tag innan han far igang motorn, men far tillslut det.
MEN inte var det over dar.... oljan hade borjat lacka och det var omojligt att kunna aka ivag. Sa det var slutet pa den farden i den bilen.
Hur hanterade vi detta? riktigt bra maste jag saga. Vi holl humoret uppe, och med oss fyra tillsammans sa kan man inte mer an skratta at allt, det var precis vad vi gjorde. Vi skrattade och vi skrattade.
Vi ringde sedan Elisante och sa hur det lag till. Elisante blev var raddning, da han skulle komma och hamta upp oss. Som tur var, var vi bara en kvart ifran Biharamulo sa vi var iaf inte mitt ute pa vischan.
Jag ar nu i Bukoba och ska snart aka vidare hem till Kikukwe. Dagarna i Biharamulo har varit jattebra, vi har fatt se sa mycket! Elisante har visat oss runt pa manga stallen. Bla. Rattegangssal, kyrkan, fiskfarm, gammal borg som tyskarna hade under forsta varldskriget, jattehaftig grotta och jattefina utsikter!
Nasta gang ska jag forsoka skriva lite mer om Kikukwe, vad jag gor dar och vad som hander pa dagarna.
Det blir nog nasta helg, da vi ska in till Bukoba for att ga pa Brollop.
Kram till er alla!
(OM ni vill far ni garna slanga ivag sms o beratta vad som hander hemma, det ar bara roligt.
Har ett annat nummer har i tanzania: +255768057626 )
ps. Idag tog vi bussen istallet hem fran Biharamulo, mycket battre. Nar vi satt oss pa bussen. Gissa vad vi ser nar vi tittar ut? Jo, bilen som man lagar med hjalp av trapinnar. Hahahahaha.
fredag 8 oktober 2010
1 manad i landet Tanzania
Hej!
Jag laser alla era kommentarer och tar till vara pa de ni skriver. Tack :)
Idag befinner jag mig i Bukoba en kortis for att skicka ivag de rundbrev vi alla deltagare i programmet ska gora. Efter denna korta visit i Bukoba ska jag och Sofia folja med Carro och Kristina till Ilemera for att sova dar en natt. Sen i helgen ska vi aka och halsa pa Elisante (deltagare i Ung i den varlsvida kyrkan tidigare i ar) som bor i en annan stad, som jag inte kommer ihag namnet pa just nu.
Jag skriver mer pa mandag da ska vi satta oss har en snabbis igen innan vi aker hem till Kikukwe igen.
Matilda
Jag laser alla era kommentarer och tar till vara pa de ni skriver. Tack :)
Idag befinner jag mig i Bukoba en kortis for att skicka ivag de rundbrev vi alla deltagare i programmet ska gora. Efter denna korta visit i Bukoba ska jag och Sofia folja med Carro och Kristina till Ilemera for att sova dar en natt. Sen i helgen ska vi aka och halsa pa Elisante (deltagare i Ung i den varlsvida kyrkan tidigare i ar) som bor i en annan stad, som jag inte kommer ihag namnet pa just nu.
Jag skriver mer pa mandag da ska vi satta oss har en snabbis igen innan vi aker hem till Kikukwe igen.
Matilda
torsdag 30 september 2010
Fina fina Kikukwe
Det har nu snart gatt en vecka sedan vi lamnade Bukoba och begav oss ut till vara byar och familjer. Jag ar nu i Bukoba over dagen for att traffa Carro och Kristina, och aven Erick (som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram).
Farden hit ar nagot jag sent kommer glomma. Det borjar med att jag forst vantar pa bussen i tva timmar, da man inte riktigt vet nar den kommer. Nar sa val bussen kommer, mots jag av en rent ut sagt knokfull buss. Fick jag plats? Jajjamensan, har ska alla fa plats. Finns de hjarterum finns de stjarterum som man sager. Jag fick kno mig ner pa ett sate dar det satt tva vuxna man. Mitt hogra kna trycktes in i satet framfor, och mitt vanstra kna trycktes in i rumpan pa damen framfor. Vid varje stopp tankte jag: Nej, tyvarr du som vill komma pa, du kommer inte fa plats, det ar fullt. Men jo, visst fanns det lite utrymme kvar. Mot slutet sag jag inte vagen framfor mig. Nar jag tittade vanster, hoger, bakat, framat och Uppat sag jag man, kvinnor och barn. Om jag hade strackt ut min arm at alla hall hade jag kunnat nudda 14 personer. Sa trangt var det. Jag kan inte forsta hur den lilla bussen klarade av att kora sa manga. Alla satt och pratade med varandra och jag hjalpte en kille att halla i hans papper under farden eftersom han hade fullt upp med att halla sig i allt han kunde fa tag i. Detta skulle aldrig handa i Sverige. Det var rent arligt, totalt livsfarligt. Men vad gor man, jo man skrattar at det hela, det gjorde jag. Lika bra att vanja sig:)
Sa till Kikukwe. I sondags nar vi kom dit, Sofia och jag, motte Felix (prasten i Kikukwe) upp oss och valkomnade oss varmt. Det pagick ett mote inne i kyrkan sa han tog oss dit och presenterade oss for styrelsen. De valkomnade oss ocksa valdigt mycket. KARIBU!
Vid fem kom dottern fran Sofias vardsfamilj och hamtade upp Sofia. Jag sjalv, akte moppe bakom prasten ut till min familj. Haha! Ni skulle sett mig. I full fart pa dem roda vagarna akte vi fram, sedan efter ett tag svanger han in mot vanster och vi aker pa guppiga stigar. Ju langre vi aker stracker sig banantraden upp sig bredvid oss, och det ar nastan det enda jag ser. Jag far ducka och vaja med huvudet for att inte sla i nat. Vi passerar forbi hyddor, hus, hyddor, hus. Till sist ar vi framme och jag mots av ett knallturkost hus. En fargklick som skar sig lite mot de grona banantraden.
Ut kom Zima, dottern (40 ar nanting) och hennes mamma Anastatsia och valkomnade mig. Jag kande att detta kommer bli bra. Trots att det ar lite svart att kommunicera med spraket, da de knappt kan nan engelska. Men det funkar ganska bra anda och varje samtal ar en liten utmaning, jag forsoker anvanda min swahili sa mycket som det bara gar.
De har bade kor, getter, far, hons, och en liten katt. Borjade tanka pa Hugokissen dar hemma nar jag sag den. De har ocksa solenergi, sa pa kvallarna kan vi tanda en lampa i ett av rummen.
Jag delar rum med Zima och har en egen sang. Varje dag gar vi upp mellan 06.00-07.00. Laggdags brukar bli runt 22.00.
Maten lagas over oppen eld eller pa tva spisplattor med hjalp av gasol.
Toaletten ar i ett litet skjul da man far vara ganska pricksaker for att traffa ratt mellan de tva plankorna.
"Duschen" ar i ett annat skjul dar man tar med sig en balja med vatten och forsoker tvatta av sig all smuts sa gott det gar.
Varmen i Kikukwe ar mycket varre an i Bukoba. Vilken skillnad! Darfor ar jag (tyvarr) lite smatt glad over att det regnar ganska ofta.
Under dessa fa dagar i byn har jag o Sofia hunnit med ganska mycket. Vi har besokt dagis, kyrkan, halsat pa hos familjer, hjalpt till pa en vanillafarm(riktigt kul), och varit med pa sondagsskola for barnen.
Familjen: Anastatsia och Zima tycker jag ater sa lite hela tiden. Men om man kollar pa deras portioner ar dem som hoga berg, jag skulle aldrig fa i mig sa mycket. Aven om jag ens forsokte.
( Ja mamma, jag ater tillrackligt, lika mycket som jag gor hemma, da vet du att jag inte svalter)
Det finns sa mycket att beratta men de blir sa mycket att skriva.
Nu ska vi snart traffa Erick och kanske Frida nu verkar det som. Det ska bli trevligt:)
Hoppas ni alla har det bra hemma i Sverige, hur ar vadret? har hosten anlant?
just det! Jag kan se Uganda ifran Kikukwe, sa pass nara gransen ar vi. Lite haftigt. Vi ska ga till gransen en dag.
Kram till er alla!
och en extra kram till Patrick
Matilda
Farden hit ar nagot jag sent kommer glomma. Det borjar med att jag forst vantar pa bussen i tva timmar, da man inte riktigt vet nar den kommer. Nar sa val bussen kommer, mots jag av en rent ut sagt knokfull buss. Fick jag plats? Jajjamensan, har ska alla fa plats. Finns de hjarterum finns de stjarterum som man sager. Jag fick kno mig ner pa ett sate dar det satt tva vuxna man. Mitt hogra kna trycktes in i satet framfor, och mitt vanstra kna trycktes in i rumpan pa damen framfor. Vid varje stopp tankte jag: Nej, tyvarr du som vill komma pa, du kommer inte fa plats, det ar fullt. Men jo, visst fanns det lite utrymme kvar. Mot slutet sag jag inte vagen framfor mig. Nar jag tittade vanster, hoger, bakat, framat och Uppat sag jag man, kvinnor och barn. Om jag hade strackt ut min arm at alla hall hade jag kunnat nudda 14 personer. Sa trangt var det. Jag kan inte forsta hur den lilla bussen klarade av att kora sa manga. Alla satt och pratade med varandra och jag hjalpte en kille att halla i hans papper under farden eftersom han hade fullt upp med att halla sig i allt han kunde fa tag i. Detta skulle aldrig handa i Sverige. Det var rent arligt, totalt livsfarligt. Men vad gor man, jo man skrattar at det hela, det gjorde jag. Lika bra att vanja sig:)
Sa till Kikukwe. I sondags nar vi kom dit, Sofia och jag, motte Felix (prasten i Kikukwe) upp oss och valkomnade oss varmt. Det pagick ett mote inne i kyrkan sa han tog oss dit och presenterade oss for styrelsen. De valkomnade oss ocksa valdigt mycket. KARIBU!
Vid fem kom dottern fran Sofias vardsfamilj och hamtade upp Sofia. Jag sjalv, akte moppe bakom prasten ut till min familj. Haha! Ni skulle sett mig. I full fart pa dem roda vagarna akte vi fram, sedan efter ett tag svanger han in mot vanster och vi aker pa guppiga stigar. Ju langre vi aker stracker sig banantraden upp sig bredvid oss, och det ar nastan det enda jag ser. Jag far ducka och vaja med huvudet for att inte sla i nat. Vi passerar forbi hyddor, hus, hyddor, hus. Till sist ar vi framme och jag mots av ett knallturkost hus. En fargklick som skar sig lite mot de grona banantraden.
Ut kom Zima, dottern (40 ar nanting) och hennes mamma Anastatsia och valkomnade mig. Jag kande att detta kommer bli bra. Trots att det ar lite svart att kommunicera med spraket, da de knappt kan nan engelska. Men det funkar ganska bra anda och varje samtal ar en liten utmaning, jag forsoker anvanda min swahili sa mycket som det bara gar.
De har bade kor, getter, far, hons, och en liten katt. Borjade tanka pa Hugokissen dar hemma nar jag sag den. De har ocksa solenergi, sa pa kvallarna kan vi tanda en lampa i ett av rummen.
Jag delar rum med Zima och har en egen sang. Varje dag gar vi upp mellan 06.00-07.00. Laggdags brukar bli runt 22.00.
Maten lagas over oppen eld eller pa tva spisplattor med hjalp av gasol.
Toaletten ar i ett litet skjul da man far vara ganska pricksaker for att traffa ratt mellan de tva plankorna.
"Duschen" ar i ett annat skjul dar man tar med sig en balja med vatten och forsoker tvatta av sig all smuts sa gott det gar.
Varmen i Kikukwe ar mycket varre an i Bukoba. Vilken skillnad! Darfor ar jag (tyvarr) lite smatt glad over att det regnar ganska ofta.
Under dessa fa dagar i byn har jag o Sofia hunnit med ganska mycket. Vi har besokt dagis, kyrkan, halsat pa hos familjer, hjalpt till pa en vanillafarm(riktigt kul), och varit med pa sondagsskola for barnen.
Familjen: Anastatsia och Zima tycker jag ater sa lite hela tiden. Men om man kollar pa deras portioner ar dem som hoga berg, jag skulle aldrig fa i mig sa mycket. Aven om jag ens forsokte.
( Ja mamma, jag ater tillrackligt, lika mycket som jag gor hemma, da vet du att jag inte svalter)
Det finns sa mycket att beratta men de blir sa mycket att skriva.
Nu ska vi snart traffa Erick och kanske Frida nu verkar det som. Det ska bli trevligt:)
Hoppas ni alla har det bra hemma i Sverige, hur ar vadret? har hosten anlant?
just det! Jag kan se Uganda ifran Kikukwe, sa pass nara gransen ar vi. Lite haftigt. Vi ska ga till gransen en dag.
Kram till er alla!
och en extra kram till Patrick
Matilda
lördag 25 september 2010
Nasta: KIKUKWE
Hej!
Forst vill jag tacka for alla kommentarer jag far! Det ar sa roligt att fa, jag uppskattar det :)
Idag smaller det pa riktigt. Idag ska vi aka ut till vara byar. Kristina och Carro aker till Ilemera. Sofia och jag aker till Kikukwe. Borjar bli lite smatt nervos nu, men det ska nog ga bra.
De har tva veckorna i Bukoba har varit kanon! vi har fatt se och uppleva sa mycket!
Jag har traffat manga nya manniskor och fatt traffa de deltagare som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram. Roligt att hora vad de tyckte om Sverige osv.
Igar nar vi hade varit och handlat och skulle lasta ut all mat, sprack pasen med allt socker i, sa det rann ut pa vagen, plus att pasen med riset sprack! Tur att man kan skratta nar det hander sadana saker.
oj, nu maste jag ga!
hor av mig sa fort jag kan!
Forst vill jag tacka for alla kommentarer jag far! Det ar sa roligt att fa, jag uppskattar det :)
Idag smaller det pa riktigt. Idag ska vi aka ut till vara byar. Kristina och Carro aker till Ilemera. Sofia och jag aker till Kikukwe. Borjar bli lite smatt nervos nu, men det ska nog ga bra.
De har tva veckorna i Bukoba har varit kanon! vi har fatt se och uppleva sa mycket!
Jag har traffat manga nya manniskor och fatt traffa de deltagare som var i Sverige tidigare i ar med samma utbytesprogram. Roligt att hora vad de tyckte om Sverige osv.
Igar nar vi hade varit och handlat och skulle lasta ut all mat, sprack pasen med allt socker i, sa det rann ut pa vagen, plus att pasen med riset sprack! Tur att man kan skratta nar det hander sadana saker.
oj, nu maste jag ga!
hor av mig sa fort jag kan!
onsdag 22 september 2010
No hurry in africa
Hej!
Antligen, efter typ 1000 forsok sa lyckades jag komma in pa min blogg.
Jag har nu 20 min pa mig.
Snart har det gatt tva veckor har i Bukoba. Det har gatt fort, men dagarna har kanns langre an hemma. Det ar skont, de kanns som man hinner med sa mycket mera.
Samtidigt som man inte marker av nan stress har, alla ar sa lugna och man later allt ta den tid det tar.
En ganska typisk dag i Bukoba ser ut ungefar sahar:
Vi gar upp vid 07.00 och satter pa vattnet for kokning och ater sedan frukost. Vid 8 kommer Jonathan och hans gamla elev Frida for att undervisa oss i Swahili. Vid 10.00 ar det en fikapaus. Vid ett ar lektionen slut och da gar vi till ett kvinnocenter och far lunch. Efter lunch brukar det vara ett utflyksmal som star pa schemat. Tex besoka barnhem, skolor, museum, besoka manniskor och se sa mycket som mojligt. Pa kvallen lagar vi kvallsmat ihop i "mitt o Sofias hus". Sedan brukar vi alla satta oss ner och skriva dagbok over allt som vi varit med om under dagen. Vi brukar aven sitta och prata en del med en kille som heter John som bor i huset ovanfor oss. Sa mysigt att sitta pa altanen och se solen ga ner over Bukoba och sedan ha utsikten over Victoriasjon till hoger om huset. Laggdags brukar bli runt 22.00.
Jag har nu fatt reda pa det mesta hur jag ska tillbringa mina tva manader i Kikukwe, som ligger utanfor Bukoba. Jag kommer att bo hos en änka. Vet inte riktigt an hur manga barn hon har, eller om hon har nagra alls. De ska bli sa spannande! Pa lordag bar det ivag!
Jag uppdaterar sa snart jag kan igen!
Hoppas allt ar bra hemma i Sverige
Tutaonana
Matilda
Antligen, efter typ 1000 forsok sa lyckades jag komma in pa min blogg.
Jag har nu 20 min pa mig.
Snart har det gatt tva veckor har i Bukoba. Det har gatt fort, men dagarna har kanns langre an hemma. Det ar skont, de kanns som man hinner med sa mycket mera.
Samtidigt som man inte marker av nan stress har, alla ar sa lugna och man later allt ta den tid det tar.
En ganska typisk dag i Bukoba ser ut ungefar sahar:
Vi gar upp vid 07.00 och satter pa vattnet for kokning och ater sedan frukost. Vid 8 kommer Jonathan och hans gamla elev Frida for att undervisa oss i Swahili. Vid 10.00 ar det en fikapaus. Vid ett ar lektionen slut och da gar vi till ett kvinnocenter och far lunch. Efter lunch brukar det vara ett utflyksmal som star pa schemat. Tex besoka barnhem, skolor, museum, besoka manniskor och se sa mycket som mojligt. Pa kvallen lagar vi kvallsmat ihop i "mitt o Sofias hus". Sedan brukar vi alla satta oss ner och skriva dagbok over allt som vi varit med om under dagen. Vi brukar aven sitta och prata en del med en kille som heter John som bor i huset ovanfor oss. Sa mysigt att sitta pa altanen och se solen ga ner over Bukoba och sedan ha utsikten over Victoriasjon till hoger om huset. Laggdags brukar bli runt 22.00.
Jag har nu fatt reda pa det mesta hur jag ska tillbringa mina tva manader i Kikukwe, som ligger utanfor Bukoba. Jag kommer att bo hos en änka. Vet inte riktigt an hur manga barn hon har, eller om hon har nagra alls. De ska bli sa spannande! Pa lordag bar det ivag!
Jag uppdaterar sa snart jag kan igen!
Hoppas allt ar bra hemma i Sverige
Tutaonana
Matilda
onsdag 15 september 2010
Mambo!
Hej pa dar hemma!
Har nu varit i Bukoba i fem dar, ar inne pa den sjatte. Det kanns som man har klampat in i en annan varld, det ar sa mycket att ta in, och man upptacker nya saker varje dag.
Vet inte riktigt vad jag ska borja med att skriva, finns sa mycket man vill beratta.
De tva forsta veckorna kommer Sofia, Caroline, Kristina och jag tillbringa har i Bukoba. Vi bor just nu i tva hus i ett omrade som heter Kashura. Caroline och Kristina delar hus med en tyska. Sofia och jag delar hus med tva afrikanska tjejer och tills idag en svensk man som varit har och jobbat med ett projekt. I huset kan man stota pa odlor, fladdermoss, myror och kackerlackor, men man borjar smatt vanja sig nu. Vi har det ganska lyxigt nu ocksa med toalett, dusch och el.
Darefter om tva veckor blir det nya utmaningar. Da aker Carro och Kristina till Illemera for sjalvhushall o boende i ett hus i den byn. Sofia och jag aker till en by som heter Kikukwe dar vi har blivit placerade i varsin vardfamilj! Vilka vi inte vet nagonting om, sa det blir en overraskning.
Vi har hunnit gora valdigt manga saker har under dessa dagar. Varit med pa en studentavslutning(som varade i nastan 5 timmar) Det var intressant och man sag vissa likheter fran en svensk studentavslutning. I sondags var vi pa en gudstjant dar vi blev presenterade for de minst 500 besokarna, den inneholl mycket sang och ett "massdop".
Igar akte vi i en slags safaribil pa guppiga vagar (jattekul) till ett barnhem. Ett barnhem for foraldralosa barn, barn som bara lamnats och foraldrar som inte kan ta hand om sina barn. Barnen var helt fantastiska, och man ville aldrig aka darifran. Vi besokte aven en yrkesskola for tjejer dar vi fick en rundvandring och de berattade for oss om de olika kurser man kunde ga dar.
En annan rolig sak som hande igar, var att vi blev bjudna pa ett brollop har i Bukoba i oktober, vilket ska bli jatteroligt! Det ar ena tjejen som bor i huset som ska gifta sig.
Jonathan var handledare har i Bukoba ar sa snall och tar hand om oss val. Han och en gammal elev till honom- Frida- haller swahililektioner for oss pa formiddagarna.
Jag skriver sa fort jag kan igen!
Tutaonana, Kwa heri!
Matilda
måndag 13 september 2010
TANZANIA!
Hej pa er! antligen har jag fatt tag pa ett internet. Men hinner bara skriva jattesnabbt. Resan hit gick jattebra, men vi fick vanta i sju timmar pa sista planet. Det sista planet gick fran Mwanza till Bukoba, och da flog vi i ett 12-passagerplan over Victoriasjon, hur haftigt som helst!
Vadret har varit sadar, mest mulet och regnigt, men idag skiner solen!!
Bukoba ar en jattemysig stad!
Vi har varit med pa en stundetavslutning, vilket var valdigt roligt att vara med pa!
Varan handledare Jonathan ar jattesnall mot oss, och han undervisar oss i Swahili varje formiddag.
Skriver sa fort jag kan igen!
Matilda
Vadret har varit sadar, mest mulet och regnigt, men idag skiner solen!!
Bukoba ar en jattemysig stad!
Vi har varit med pa en stundetavslutning, vilket var valdigt roligt att vara med pa!
Varan handledare Jonathan ar jattesnall mot oss, och han undervisar oss i Swahili varje formiddag.
Skriver sa fort jag kan igen!
Matilda
torsdag 2 september 2010
Marias twelwe
Här har ni alla deltagare i Ung i Den världsvida kyrkan 2010
Fån vänster: Sofia, Joakim, Samuel, Kristina, Caroline, Elin, Julia, Cathrine, jag, Erik, Helena, Linnea
Lycka till allihop på era resor! Ni är grymma!
Seven days left!
Hej hej hej!
Sitter just nu och har webb och data-lektion, då vi alla sitter och gör bloggar.
Med denna blogg är det meningen att ni ska kunna följa mig och läsa om mina upplevelser i Tanzania.
Jag har snart varit här uppe i Härnösand i en månad. En månad!
Tiden har gått så himla fort. De två första veckorna hade jag swahililektioner med 9 andra som också ska åka till afrika. Riktigt roligt hade vi och läraren var super!
Nu de två sista veckorna har jag gått SIDAS Praktikantkurs. En intressant och väldigt lärorik kurs som känns bra att ha med i sitt "bagage" ner till Tanzania.
Imorgon är det dags att bege sig ner till Västergötland igen. Känns tråkigt att lämna Härnösand som är en väldigt fin och mysig stad. Känns som man byggt upp ett slags hem här.
Det kommer också bli tråkigt att säga hejdå till alla goa människor man lärt känna och umgåtts med, som nu sticker iväg åt alla håll i världen; Brasilien, Kina, Peru, Indien, Uganda, Costa rica. Ja, överallt!
Samtidigt ska det bli skönt att komma hem igen, till familjen, Patrick och vännerna. Även fast jag bara får krama på dem i 6 dagar. För om en vecka, då bär det iväg!
Det man tyckt vart så långt fram i tiden är nu snart verklighet.
Pirret börjar komma och stressen inför det sista som måste fixas.
Men ååh, vad jag tycker detta ska bli roligt! Bara en vecka kvar:)
Kwa Heri!
Sitter just nu och har webb och data-lektion, då vi alla sitter och gör bloggar.
Med denna blogg är det meningen att ni ska kunna följa mig och läsa om mina upplevelser i Tanzania.
Jag har snart varit här uppe i Härnösand i en månad. En månad!
Tiden har gått så himla fort. De två första veckorna hade jag swahililektioner med 9 andra som också ska åka till afrika. Riktigt roligt hade vi och läraren var super!
Nu de två sista veckorna har jag gått SIDAS Praktikantkurs. En intressant och väldigt lärorik kurs som känns bra att ha med i sitt "bagage" ner till Tanzania.
Imorgon är det dags att bege sig ner till Västergötland igen. Känns tråkigt att lämna Härnösand som är en väldigt fin och mysig stad. Känns som man byggt upp ett slags hem här.
Det kommer också bli tråkigt att säga hejdå till alla goa människor man lärt känna och umgåtts med, som nu sticker iväg åt alla håll i världen; Brasilien, Kina, Peru, Indien, Uganda, Costa rica. Ja, överallt!
Samtidigt ska det bli skönt att komma hem igen, till familjen, Patrick och vännerna. Även fast jag bara får krama på dem i 6 dagar. För om en vecka, då bär det iväg!
Det man tyckt vart så långt fram i tiden är nu snart verklighet.
Pirret börjar komma och stressen inför det sista som måste fixas.
Men ååh, vad jag tycker detta ska bli roligt! Bara en vecka kvar:)
Kwa Heri!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)